Hon fäster blicken på det ingen av oss kommer undan

Antje Jackelén är ärkebiskopen som enligt Folkbladets Widar Andersson glimrade till på Långfredagen med en passionerad text om fastans allmängiltiga budskap och betydelse.

Antje Jackelén är ärkebiskopen som enligt Folkbladets Widar Andersson glimrade till på Långfredagen med en passionerad text om fastans allmängiltiga budskap och betydelse.

Foto: tt

Krönika2021-04-03 06:15
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Ärkebiskop Antje Jackelén glimrade på långfredagen till med en tankeväckande och passionerad text på Dagens Nyheters kultursidor. Hon beskriver hur pandemin konkret och ofrivilligt har levandegjort för en stor del av mänskligheten vad fastans försakelser före påsk betyder för utövande kristna människor: "I skuggan av pandemin är fastan inte en specialitet för extra ivriga, utan en gemensam erfarenhet. Allmängods. Och därför något att prata om."

Ärkebiskopen väver skickligt och medryckande samman bibelns berättelser med dagens verkligheter. Hon konstaterar att pandemin har understrukit vår dödlighet och sårbarhet på ett ovanligt tydligt sätt. Fastan före påsk inleds med den så kallade askonsdagen (i år den 17 februari) där vi i den kristna traditionen får kors av aska ritade i våra pannor och påminns om att vi "är stoft och att vi åter ska bli stoft."  Pandemin har kraftigt förstärkt och allmängjort askonsdagens budskap till de kristna församlingarna.

Antje Jackelén undervisar om fastans mening och betydelse: vårda ömsesidigheten i det fyrdimensionella nätverk av relationer där vi hör hemma: relationen till oss själva, till våra medmänniskor, till hela skapelsen och till den transcendenta verklighet som de flesta här på jorden kallar Gud. (--)  Fastans mening är att göra detta fyrfaldiga nät av relationer mera slitstarkt. (--) Då hamnar det viktigaste i fokus. Det oviktiga får lov att sjunka undan."

Det är kloka ord och det är stora ord därför att det egentligen är små ord och sålunda svåra ord. Även den som kanske tvekar inför "Gud" tror jag kan hålla med om att ärkebiskopens ord om fastans fokus på att skilja oviktigt från viktigt sätter fingret på var och ens ansvar för att vårda sina relationer. Inte minst relationen med sig själv. Här finns en mäktig och konstruktiv balans mellan att utanförlägga ansvar och att ta eget ansvar. Vilket förklarar varför kristendomen så starkt har präglat den mänskliga kulturen ännu in i våra dagar. Den reformerade kristendomens styrka är just att den reformerats; avstått statsmakt, mjäkat och mjuknat till sig lite i takt med att de världsliga villkoren i vår del av världen också mjuknat till sig. Vi kan klaga och lägga stort ansvar på staten likt Jesus på långfredagens kors utropade: "Gud, varför har du övergivit mig?". Men vi kommer inte undan Jesus ord i Bergspredikan: "Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem." Här finns en helhet som verkligen är något att prata om. Glad Påsk!

Karta: Jerusalem