– Vi sjuksköterskor är specialister inte bara på de rent medicinska insatser som vi oftast måste ägna oss åt idag. Vår utbildning handlar också om avancerad omvårdnad. Men vi hinner inte med ett värdigt bemötande av varje patient längre. Vi släcker bränder. Den verklighet som fanns för tio-femton år sedan där kanske hälften av en avdelnings patienter var uppegående och klarade mycket själva existerar inte längre. Bristen på personal och därmed sängplatser gör att alla är svårt sjuka när de läggs in. Varje vanlig vårdavdelning är en "light" intensivvårdsavdelning utan samma avancerad utrustning. Det finns kolleger som berättar att de backar ut ur rummet för annars riskerar de få ögonkontakt med patienterna. Och stödjande samtal hinner man inte med, berättar Annki när vi ses på hennes avdelning, dialysmottagningen efter avslutat arbetspass.
Arbetet där är trots allt förskonat från en del av den kris som resten av sjukhuset upplever. Hit kommer njurpatienter på tillfälligt besök oftast flera gånger i veckan för att få blodet renat under ett antal timmar. Sedan kan de gå hem igen eller åka tillbaka till avdelningen där de vårdas. Avdelningen är öppen också kvällar och helger.
– De inneliggande patienterna som kommer till oss berättar emellertid ibland om händelser på avdelningarna där de märker att vården inte fungerar. Vi ser att flera ligger på avdelningar där rätt personal med rätt specialistkompetens saknas. Platsbristen gör att de får ta en sängplats där den finns, säger Annki.
Annki menar att alla vill göra sitt bästa men hon märker att det görs misstag för att det saknas kunskap, för att man inte hinner läsa på om patienten och för att man inte har någon erfaren kollega att fråga. Och man får ta hand om andra patientgrupper än man är van vid.
– Detta gör att både omvårdnaden och medicineringen kan bli fel och då riskerar vi ju patientsäkerheten. Jag känner mig uppgiven att man högre upp i organisationen inte tar detta på allvar, säger hon och fortsätter:
– Förra året slutade 140 sjuksköterskor i regionen. Stressen, otillräckligheten, lönen, de dåliga arbetstiderna är orsaken. Men ingen gör något för att få dem att stanna kvar, oftast inte ens ett samtal där en chef frågar dem varför de slutar. De låter bara kompetensen försvinna. Och trots att problemen funnits under lång tid händer inget konkret så att folk stannar. Glappet mellan oss som lever patientnära och de som bestämmer är alltför stort.
Många av dem som slutar går istället till privata bemanningsföretag där löner och arbetstider är mycket bättre. Företagen hyr sedan ut personal till Vrinnevisjukhuset när vakanser uppstår. I Östergötland har beroendet av hyrpersonal ökat markant under de senaste åren. De styrande förstår inte hur mycket hyrpersonalen påverkar vården, menar hon.
– En procentsiffra berättar inte hur det ser ut i verkligheten på enskilda arbetsplatser. På vissa avdelningar kan så mycket som två tredjedelar eller hälften av all personal vara inhyrd. Och problemet är att hyrpersonalen inte går in och gör allt som en frånvarande fast anställd sjuksköterska gjorde. Det är inte heller säkert att deras kunskaper passar den avdelning där de behövs. Hyrsjuksköterskor kan ibland bestämma vilka arbetsuppgifter de tar på sig medan den fasta personalen får göra allt runt omkring. En del vill till exempel inte svara i telefon, berättar Annki.
Hon påpekar att en organisation som går på knäna också påverkar vårdenhetscheferna. Omsättningen bland dem är stor. De får hela tiden lösa den akuta personalbristen. De hinner inte hämta andan, inte utveckla vården eller rutiner trots att de kanske ser vägar att behålla personalen och förbättra vården.
Annki menar att de som bestämmer nu på allvar måste fundera vilka faktorer som kan påverka möjligheten att behålla personalen. De pratar om att regionen ger en vård i världsklass vilket visar att de lever i en annan verklighet än de som finns patientnära:
– Det är så enkelt att grundlönen för alla måste höjas och det handlar om 1000-lappar. Arbetstiderna måste regleras så att vi anställda känner att vi hinner med både vårt privatliv och det jobb som vi egentligen älskar, menar Annki Svedberg.