â Vi sjuksköterskor Ă€r specialister inte bara pĂ„ de rent medicinska insatser som vi oftast mĂ„ste Ă€gna oss Ă„t idag. VĂ„r utbildning handlar ocksĂ„ om avancerad omvĂ„rdnad. Men vi hinner inte med ett vĂ€rdigt bemötande av varje patient lĂ€ngre. Vi slĂ€cker brĂ€nder. Den verklighet som fanns för tio-femton Ă„r sedan dĂ€r kanske hĂ€lften av en avdelnings patienter var uppegĂ„ende och klarade mycket sjĂ€lva existerar inte lĂ€ngre. Bristen pĂ„ personal och dĂ€rmed sĂ€ngplatser gör att alla Ă€r svĂ„rt sjuka nĂ€r de lĂ€ggs in. Varje vanlig vĂ„rdavdelning Ă€r en "light" intensivvĂ„rdsavdelning utan samma avancerad utrustning. Det finns kolleger som berĂ€ttar att de backar ut ur rummet för annars riskerar de fĂ„ ögonkontakt med patienterna. Och stödjande samtal hinner man inte med, berĂ€ttar Annki nĂ€r vi ses pĂ„ hennes avdelning, dialysmottagningen efter avslutat arbetspass.
Arbetet dÀr Àr trots allt förskonat frÄn en del av den kris som resten av sjukhuset upplever. Hit kommer njurpatienter pÄ tillfÀlligt besök oftast flera gÄnger i veckan för att fÄ blodet renat under ett antal timmar. Sedan kan de gÄ hem igen eller Äka tillbaka till avdelningen dÀr de vÄrdas. Avdelningen Àr öppen ocksÄ kvÀllar och helger.
â De inneliggande patienterna som kommer till oss berĂ€ttar emellertid ibland om hĂ€ndelser pĂ„ avdelningarna dĂ€r de mĂ€rker att vĂ„rden inte fungerar. Vi ser att flera ligger pĂ„ avdelningar dĂ€r rĂ€tt personal med rĂ€tt specialistkompetens saknas. Platsbristen gör att de fĂ„r ta en sĂ€ngplats dĂ€r den finns, sĂ€ger Annki.
Annki menar att alla vill göra sitt bÀsta men hon mÀrker att det görs misstag för att det saknas kunskap, för att man inte hinner lÀsa pÄ om patienten och för att man inte har nÄgon erfaren kollega att frÄga. Och man fÄr ta hand om andra patientgrupper Àn man Àr van vid.
â Detta gör att bĂ„de omvĂ„rdnaden och medicineringen kan bli fel och dĂ„ riskerar vi ju patientsĂ€kerheten. Jag kĂ€nner mig uppgiven att man högre upp i organisationen inte tar detta pĂ„ allvar, sĂ€ger hon och fortsĂ€tter:
â Förra Ă„ret slutade 140 sjuksköterskor i regionen. Stressen, otillrĂ€ckligheten, lönen, de dĂ„liga arbetstiderna Ă€r orsaken. Men ingen gör nĂ„got för att fĂ„ dem att stanna kvar, oftast inte ens ett samtal dĂ€r en chef frĂ„gar dem varför de slutar. De lĂ„ter bara kompetensen försvinna. Och trots att problemen funnits under lĂ„ng tid hĂ€nder inget konkret sĂ„ att folk stannar. Glappet mellan oss som lever patientnĂ€ra och de som bestĂ€mmer Ă€r alltför stort.
MĂ„nga av dem som slutar gĂ„r istĂ€llet till privata bemanningsföretag dĂ€r löner och arbetstider Ă€r mycket bĂ€ttre. Företagen hyr sedan ut personal till Vrinnevisjukhuset nĂ€r vakanser uppstĂ„r. I Ăstergötland har beroendet av hyrpersonal ökat markant under de senaste Ă„ren. De styrande förstĂ„r inte hur mycket hyrpersonalen pĂ„verkar vĂ„rden, menar hon.
â En procentsiffra berĂ€ttar inte hur det ser ut i verkligheten pĂ„ enskilda arbetsplatser. PĂ„ vissa avdelningar kan sĂ„ mycket som tvĂ„ tredjedelar eller hĂ€lften av all personal vara inhyrd. Och problemet Ă€r att hyrpersonalen inte gĂ„r in och gör allt som en frĂ„nvarande fast anstĂ€lld sjuksköterska gjorde. Det Ă€r inte heller sĂ€kert att deras kunskaper passar den avdelning dĂ€r de behövs. Hyrsjuksköterskor kan ibland bestĂ€mma vilka arbetsuppgifter de tar pĂ„ sig medan den fasta personalen fĂ„r göra allt runt omkring. En del vill till exempel inte svara i telefon, berĂ€ttar Annki.
Hon pÄpekar att en organisation som gÄr pÄ knÀna ocksÄ pÄverkar vÄrdenhetscheferna. OmsÀttningen bland dem Àr stor. De fÄr hela tiden lösa den akuta personalbristen. De hinner inte hÀmta andan, inte utveckla vÄrden eller rutiner trots att de kanske ser vÀgar att behÄlla personalen och förbÀttra vÄrden.
Annki menar att de som bestÀmmer nu pÄ allvar mÄste fundera vilka faktorer som kan pÄverka möjligheten att behÄlla personalen. De pratar om att regionen ger en vÄrd i vÀrldsklass vilket visar att de lever i en annan verklighet Àn de som finns patientnÀra:
â Det Ă€r sĂ„ enkelt att grundlönen för alla mĂ„ste höjas och det handlar om 1000-lappar. Arbetstiderna mĂ„ste regleras sĂ„ att vi anstĂ€llda kĂ€nner att vi hinner med bĂ„de vĂ„rt privatliv och det jobb som vi egentligen Ă€lskar, menar Annki Svedberg.