Däremot möts hon ibland av roliga reaktioner när hon kommer upp på kommandobryggan för att ta över och styra fartyget på väg in till hamn.
– En del kaptener kanske inte är nyduschade precis och går omkring i mjukisbyxor med gällivarehäng och med håret på ända. När jag kommer in studsar de till, svär lite och försvinner. Efter ett tag kommer de tillbaka i ett moln av Axe, nykammade och välklädda. Den "uppvaktningen" brukar inte mina manliga kolleger få, berättar Hanna Odengrund.
Hennes manliga kolleger är dessutom lite avundsjuka på henne ibland. Om det vankas fika slänger besättningen inte bara fram en pappersmugg md kaffe utan man gör sig till med lite gott fikabröd också.
Vi två ses på hennes arbetsplats Sjöfartsverket i Norrköping en dag då hon är ledig från beredskapen som lots. Jag undrar hur det är att jobba i en markant manlig värld. Inte bara för att hennes kolleger alla är män. Hon träffar nästan uteslutande män på båtarna hon äntrar för att fullgöra sin uppgifter som lots. Hennes ord gäller om konflikt uppstår.
– Kaptenen har ju ansvar för sin båt och han kan den utan och innan. Jag bidrar med min expertis om lokala förutsättningar kring väder, vind och hur hamnar och farleder ser ut. Tillsammans tar vi fartyget säkert till och från kaj. Och min långa erfarenhet på sjön gör att i stort sett alla respekterar min yrkeskunskap. Det finns givetvis de som är mindre trevliga ombord i båtarna också, men det drabbar även mina manliga kolleger.
Hon berättar att hon inte bara klampar ombord och säger nu är det jag som bestämmer. Istället handlar det mycket om att vara lyhörd, iaktta och se vilka personligheter som finns där på bryggan. Att behandla alla som samarbetspartner så man gemensamt ser till att båten kommer säkert i hamn och kan lossa sin last.
Hanna Odengrund verkar i Lotsområde Oxelösund som sträcker sig från Studsvik i norr till Valdemarsvik i söder. De två stora hamnarna är Oxelsund och Norrköping.
– Vi lotsar kliver ombord på båtarna i Hävringe oavsett om de sedan ska till Oxelösund eller Norrköping. Vägen in till hamn är kortare i Oxelösund men dit lotsar vi mycket större djupgående båtar som är väldigt långsamma och som är svårstyrda. Vägen in till Norrköping är längre och mer skärgårdsnavigering. Så även om båtarna för det mesta är mindre och går fortare så finns istället fler hinder på vägen som ska undvikas, berättar hon.
Hur kommer det sig då att hon valde att gå till sjöss?
– Det fanns definitivt ingen tradition i familjen. Att det blev så var verkligen en slump. När jag tagit studenten var jag lästrött och gick till en SYO-konsulent. Men redan i väntrummet hittade jag en folder om Sjöbefälsskolan i Kalmar. Den berättade att första terminen var praktik på en båt. Det passade mig bra för gillade jag inte livet ombord hade jag bara offrat en termin. Men jag älskade varenda minut, säger hon.
Utbildningen till sjöbefäl tar fyra år. Fyra längre praktikperioder ingår och då är det inte bara korta resor mellan Östersjöns hamnar som gäller.
– En av vändorna åkte jag med en bilbåt till Japan och Korea. Den sista praktiken gjorde jag ombord på en tankbåt och fick då möjlighet att få tankerbehörighet. Så när jag sedan var klar anställdes jag som andrestyrman på ett rederi med tankbåtar. Sedan for jag runt främst i Nordeuropa, USA och Sydamerika, berättar hon och avslöjar att de drabbades av pirater under ett uppehåll i Jamaica.
– Fast egentligen var det vanliga tjuvar som smög ombord om natten. Men kommer de ombord på en båt är de pirater. De hann göra stor skada genom att de stal massor från oss som underlättade vårt liv. En matros som gick vakt upptäckte dem just som de försökte ta sig in i vårt kassaskåp där vi förvarande värdepapper, våra pass och en hel del kontanter.
Hon berättar också en rörande historia när de blev liggande i två veckor utanför Nigeria utan att kunna ankra eller gå in till hamn. En dag upptäckte de ett stort flak med skräp som flöt omkring. Inte ovanligt i våra världshav. Det innehöll plaster, fisknät och all möjlig sörja. Plötsligt upptäckte besättningen att det mitt i sörjan fanns ett stort antal havssköldpaddor som hade fastnat i näten och inte kunde ta sig loss.
– Med gemensamma insatser lyckades vi rädda 20 av dem till livet med hjälp av kranen ombord. Men några gick tyvärr inte att rädda. De var för svårt skadade. Men det var en fin stund av gemenskap med hela besättningen, när vi ändå inte kunde åka vidare säger Hanna Odengrund.
Men det har hänt obehagliga incidenter under lotsningen också. En rysk sjökapten på väg genom Bråviken var så berusad att han försökte sabotera hennes arbete. Polis väntade vid kajen och allt gick trots allt bra.
När hon varit till sjöss i sex år bestämde hon sig för att en ny tid i livet väntade.
– Jag kunde inte tänka mig att skaffa barn och vara ute till sjöss. Och jag hade länge haft en dröm om att bli lots. Så 29 år gammal klev jag i land 2008 och började min anställning på Sjöfartsverket i Norrköping.
Nu är hon gift och har två barn 10 och 12 år gamla. Man kan tro att Hanna tagit efternamnet Odengrund på grund sitt jobb. Icke. Istället är det hennes man som tog med namnet i boet.
Att bli lots sker inte i en handvändning. Under fyra år fick hon gradvis lära sig att navigera större och större båtar under handledares överinseende tills hon ansågs fulllärd och istället själv kan ta hand om blivande lotsars utbildning. Också kvinnor.
– Under de senaste fem åren har Sjöfartsverket inte anställt en kvinna men nu börjar snart en ny kvinnlig lots och vi har också en person under utbildning. Det är roligt.
De få kvinnliga lotsarna finns i ett speciellt nätverk som en del i jämställdhetsarbetet inom de statliga verken.
– Häromveckan träffades vi alla för första gången fysiskt. Alla utom en kunde vara med. Det var roligt. Inte minst att vi upptäckte att vi nästan alla kommit in på den här banan av en ren slump. Lotsyrket ingår sällan i unga flickor drömmar. På mötet träffade vi också Sveriges första kvinnliga lots Anna Laurell som fortfarande jobbar. När hon anställdes på 90-talet var motståndet stort. Både kollegerna i Gävle och facket sa nej till att hon skulle anställas. Så orimligt ansågs det, berättar Hanna Odengrund.