Jag och min syster ansåg att det var bäst att låta honom få komma till ett boende. Närmare bestämt i Norrköping.
Vi ville inte fatta beslut över hans huvud, han skulle få känna på boendet innan vi tog beslut.Vi kände dock att vår möjlighet att ta hand om honom minskade exponentiellt. Mycket på grund av jobb och andra åtaganden. Det var som att vårdhemmet blev det enda möjliga lösningen ju mer vi resonerade och vi hoppades att han skulle se likadant på saken.
När vi kom till äldreboendet Chockladkastanjen kom några i personalen och mötte oss vid parkeringsplatsen.
”Kommer ni med Ruben” frågade en i personalen? Han var klädd i en blå heltäckande dräkt.
”Precis”, sa jag och skrattade, ”Han kommer för att provbo lite.” Pappa tittade osäkert på oss. Han gick ostadigt och höll både mig och min syster i handen, nästan som ett barn som skulle ledsagas till dagis första gången.
”Kom in med er så ska ni få bekanta er med miljön”, sa samma person, samtidigt som han pekade i riktning mot äldreboendet. Vi tog rygg på personalen medan de gick in i byggnaden. Det var ett väldigt stor och gemytligt hus med många öppna ytor och fönster med stort ljusinsläpp. När vi kom in leddes vi genom en korridor dränkt i senapsgult ljus och vidare till en reception och ett uppehållsrum. Och där upplöstes personalgruppen och försvann till andra åtaganden.
Jag visste att tiderna hade förändrats och att vårdbiträden var ett av de mer prestigefulla jobb som fanns idag. Mycket tack vare den allt tilltagande digitaliseringen där AI hade tagit över många funktioner i samhällskroppen. Det finaste som fanns ansågs därför vara att ta hand om andra människor. Jag snörpte lite på munnen och mindes att när jag var ung var vårdbiträde ett yrke med väldigt låg status. Det tycktes mest dra till sig unga utan arbetslivserfarenhet eller nykomna flyktingar. Nu hade läget ändrats och både statusen och lönen hade höjts ordentligt.
”Jaha pappa det här blir väl säkert bra, se vad fint det är här inne.” sa jag. Runtomkring oss gick äldre män och kvinnor runt i uppehållsrummet. Man kunde se hur de satt och tittade på TV, spelade schack eller var djupt inbegripna i samtal.
”Tror du inte det?”, inflikade min syster.
”Jo kanske det…” lyckades vår far kraxa ur sig. Troligen i ett alltför påtagligt chocktillstånd för att klara av att säga något mer.
Plötsligt kom en kvinna med rundbågade glasögonen och vaket ansiktsuttryck fram till oss där vi stod och spejade.
”Kommer ni med Ruben" frågade hon? Jag och min syster nickade samstämmigt. Vi förstod båda med ens att det här var chefen för boendet.
”Toppen då ska jag visa er runt! Mitt namn är Pernilla och det var mig ni hade kontakt med över telefon,” sa hon och tittade på mig och min syster på jakt efter bekräftelse, ”Om du kommer med Ruben så ska du få se var du ska bo. Det är ju trots allt du som har huvudrollen idag.” Det sista sa hon med en blinkning till pappa.
Vår far gick otvunget fram och log för första gången sedan vi satt oss i bilen på väg till boendet. Självsäkert hade han släppt taget om mig och min syster och följde efter Pernilla. Han linkade långsamt efter henne tills de gick jämsides. Sett bakifrån så såg de ut som två gamla vänner som diskuterade svunna tider. De försvann som två silhuetter i solnedgången. Medan jag betraktade dem grundades en behaglig känsla av tillförsikt hos mig. Allt skulle lösa sig trots allt.