Folkbladet möter enhetscheferna Samir Bryggare Masovic och Kazhal Ahmedi och verksamhetschef Timo Pöllänen på socialkontoret ute i Guldringen. Sedan hösten 2015 och de följande åren då det kom många unga om innefattas i gruppen "ensamkommande barn" till Sverige och Norrköping, har de jobbat med de här ungdomarna och förberett dem för ett liv ute i samhället – utanför "socialkontorets kontroll".
Och nu börjar det bli dags för många av dem. Av de 133 ungdomar som är aktuella för socialkontoret skulle ett 30-tal kunna klara sig själva, om de bara hade en bostad.
– De har inget vårdbehov längre och skulle kunna klara ett eget liv. De är handlingskraftiga och resursrika. Men det som behövs är bostäder, säger Timo Pöllänen.
Vad kan man så göra som fastighetsägare eller privatperson? Varken Samir, Kazhal eller Timo vill att det ska handla om att "ta hand om" eller "vårdande insatser" på det sättet. Tiden då de här ungdomarna behövde "skor och kläder" är över, som de samstämmigt säger:
– Nu behöver de bostad, nätverk och ett jobb. De är samhällsmedborgare som alla andra. Helst vill vi att man ser på dem som individer och inte som en grupp "ensamkommande", säger Samir Bryggare Masovic.
Att socialkontoret inte kan lösa bostadssituationen är de ense om. De hoppas att privata hyresvärdar ska våga ge ungdomarna chansen till en bostad, och om en privatperson har ett rum att hyra ut så råder de att "slänga ut en annons på Blocket" och låta de här ungdomarna få en lika stor chans till kontrakt som alla andra.
Bland ungdomarna finns en stor vilja till att jobba.
– Det var ett av målen till att de kom hit från första början. Sedan insåg de att de måste gå i skolan först och de flesta har köpt det, säger Samir Bryggare Masovic.
Utan nätverk kan det dock vara svårt att få in foten på arbetsmarknaden och även här hoppas man från socialkontorets sida att arbetsgivare vågar ge dem chansen.
– Många vill ha ett jobb. När de kom hit hade många drömmar om att bli läkare, nu har det gått ned till att utbilda sig inom områden det finns jobb. Många vill jobba inom vård- och omsorg, som är ett högstatusyrke i Afghanistan, men även inom barnomsorg och restaurang, säger Samir Bryggare Masovic.
– Se dem som kapabla ungdomar – testa att ge dem en praktikplats. De kommer att vara en stor tillgång i vårt samhälle, säger Timo Pöllänen.