Verktyget är det samma. Passionen lika så. Men där stannar likheterna mellan ridsporten vad det kommer till islandshästvärlden och den traditionellt klassade ridsporten med bland annat hoppning och dressyr. Ändå hålls Svenska Islandshästförbundet (SIF) konsekvent utanför Riksidrottsförbundet. RF anser att SIF ska ingå i Svenska Ridsportförbundet eftersom verktyget är det samma. Det vill säga de fyrbenta träningskompisarna.
I april var det dags igen. SIF ansökte till Riksidrottsstyrelsen med syfte att få gå med som ett eget förbund – för fjärde gången. Svaret blev detsamma som innan – utebliven rekommendation inför Riksidrottsmötet som hålls i helgen. Det är där de redan befintliga medlemsförbunden tar beslut om vilka nya förbund som ska tas upp i RF. Utan Riksidrottssstyrelsens rekommendation blir det tämligen svårt att ta sig in i RF. Inte helt omöjligt men näst intill, skulle jag vilja påstå.
Det hela börjar lukta lite som en lite för välanvänd socka i högsommarvärme.
Det låter enkelt att låta islandhästarna tas upp i Svenska Ridsportförbundets verksamhet. Man kan uttrycka sig diplomatiskt och man kan låta bli. I det här fallet är det nog rimligt att ändå låta bli. Jag påstår att diskussionerna genom åren har varit ... fruktlösa. Vill man vara ännu mer odiplomatisk kan man kalla det rent av tjurskalligt och sandlåda.
För att tala klarspråk: Islandshästarna, med medföljande ryttare, har traditionellt sett inte ansetts som riktiga idrottspersoner. Bara det är för mig ganska ofattbart.
Islandsekipagen under svensk flagg skördar samtidigt stora internationella framgångar gång på gång. För att nämna VM 2017 tog svenskarna inte mindre än 14 medaljer och slog världsrekord.
För att göra det hela lite värre är det inte så enkelt som att Svenska Ridsportförbundet tar sig i kragen och sätter sig ner i faktiska diskussioner med öppet sinne och vice versa. Eftersom islandshästarna tävlar i gångarter skulle en reell upptagning i SvRF innebära att man helt enkelt får lägga ner tävlandet. Gångartstävlingarna faller inte under det internationella ridsporförbundet FEI som annars handhar världselittävlingar i andra ridsportdiscipliner. Istället har islandshästarna ett eget internationellt förbund för sina utövare. I FEI:s stadgar står det dessutom att man inte får lov att vara medlem i ett annat internationellt förbund samtidigt. Det innebär i praktiken att det blir slut på tävlande för islandsryttare på internationell nivå vid ett eventuellt medlemskap i SvRF. Kanske inte riktigt det som idrottsutövarna tänkt sig med sin satsning. Så oavsett hur gärna SvRFskulle vilja finns det ingen enkel lösning att ta upp SIF.
Rörigt? Ja, som en cementblandare ungefär.
Men sen finns det såklart en annan aspekt i det hela.I Riksidrottsförbundet finns det anslag att söka. Medlemsförbunden får ta del av dessa. Det får inte SIF. Varken via SvRF eller som egen medlem förrän de får ett godkännande. Förbundet drivs därmed helt ideellt med små finanser och där utövarna är beroende av eldsjälar som orkar jaga sponsorer utan att få ersättning för det. Det blir en rävsax. Att ha svenskt medverkan i exempelvis VM blir en klassfråga eftersom det inte finns finanser till en landslagsledning. Utövarna får helt enkelt betala själva, till stor skillnad mot exempelvis VM i Tryon där de svenska ryttarna inte betalade för egen maskin.
Jag ställer mig frågan hur det är möjligt att Riksidrottsörbundet som, åtminstone på pappret, vill inkludera utövarna med fina slagord som "idrott för alla" kan låta detta pågå. Notera också att det faktiskt gjort just det i åratal. Vem vill ta ansvar för den hopplösa situationen?
Å ena sidan står utövarna som bara vill göra vad de älskar. Å andra sidan står förbunden. Några reella lösningar verkar inte finnas.
Det vill säga om inte ett något förvånande beslut tas under det stundande Riksidrottsmötet. Där har SIF exakt fyra minuter på sig att motivera varför en idrott med uppskattningsvis 25 000 utövare ska få vara en riktig del av idrottssverige.