För lite drygt två år sedan tog Eleonora initiativet att starta föreningen Sápmi i Östergötland. Madeleine Marija Sáttoj, idag sekreterare i föreningen, har varit med att bygga upp den. Man kände ett behov av att synliggöra de samer som bor i Östergötland och att bevara den samiska identiteten och kulturen också in i framtiden och utanför Sápmi. Sápmi ett samlingsnamn för samernas land som i dagsläget sträcker sig över norra Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Men Sápmi är också namnet på folkgruppen samer.
– Engagemanget har alltid funnits och jag är stolt över mitt ursprung. Vi är ett ursprungsfolk som har utsatts för diskriminering i decennier. Ta bara de rasbiologiska experimenten som skedde och repatrieringen av samiska kvarlevor och heliga föremål. För oss urfolk är det av stor betydelse att våra förfäder får sin vila och får återvända dit där de hör hemma.
– Idag trängs Sápmi från många håll. Skogsavvecklingen, vindkraftsutbyggnaden, gruvdriften, klimatförändringarna gör att det blir allt svårare för samebyarna att bedriva rennäring. Och därmed rycks möjligheter undan att försörja sig och att fortsätta leva i sin kultur.
Det säger Eleonora Marsfjell när vi träffas för en pratstund inför firandet av samernas nationaldag nu på måndag den 6. Då kommer det att bli en ceremoni i Norrköping med tal av Eleonora och av kommunfullmäktiges ordförande. Den samiska flaggan kommer att hissas och samernas nationalsång spelas.
Eleonora är 43 år och har tre barn i åldrarna 23, 14 och 12 år. Familjen är relativt nya Norrköpingsbor, har tidigare bott i Söderköping, där hon också har sitt arbete på vårdboendet Birkagården.
– Jag har levt lite av ett nomadliv i hela mitt liv. Jag är född i Östersund, gick i lågstadiet på Frösön och flyttade till Trångsviken när jag började fyran. Alla platserna ligger i Jämtland där också samebyn Härbergsdalen eller på samiska Nåara ligger. Men när jag blev äldre flyttade jag söderut bland annat till Uppsala och nu har jag alltså åtminstone tills vidare slagit rot i Norrköping.
I uppväxten ingick också att somrarna tillbringades på släktens sommarviste i Dajma där familjen levde enligt samiska traditioner med fiske och annat. Och som sagt sedan dess tillbringar hon och familjen tid i Härbergsdalen så ofta de kan.
Och det är hennes samiska identitet som upptar mycket av hennes tid också här i södra Sverige. Den relativt nybildade ideella föreningen har redan 40-talet medlemmar men alla bor inte i Östergötland. Främst Eleonora och Madeleine jobbar aktivt och de har ordnat kulturaftnar och föreläsningar. Men de två är också ute i skolorna och berättar om den samiska kulturen.
– Jag tycker att svenska skolbarn får lära sig för lite om vår historia. Därför tycker vi att det är viktigt att vara ute i skolorna och berätta. Men jag har fler järn i elden. Jag är aktiv i Amnesty Sápmi och Same Ätnam – Sveriges äldsta samiska organisation– och andra samiska organisationer.
– Min släkt har alltid bestått av starka kvinnor. Min mamma inpräntade i mig att jag skulle vara stolt över den person jag är och den bakgrund jag har. Och när jag blev vuxen tog jag min mormors namn Marsfjell för att jag inte ville att det gamla samiska namnet från Norge skulle dö ut. Mina barn heter också Marsfjell.
Att ha en stark mamma som ingöt mod i Eleonora var viktigt under skoltiden. Hon utsattes för mobbing och ren rasism från både elever och lärare.
– Jag skämdes ju inte över mitt ursprung så därför använde jag sydsamiska ord när jag pratade ibland. Jag kallade alltid mamma för tjidtjie och pappa för aehtjie till exempel. Och det innebar förstås att jag utsattes för glåpord som lappjävel av andra skolbarn. Men det som tog mig hårdast var en lärare på Frösön som sa till mig: "Här pratar vi svenska och du går i en svensk skola! " Då skämdes jag.
Eleonora fick inte lära sig sydsamiska i skolan men hon övade flitigt hemma för hon ville lära sig. Idag får hennes son undervisning i sydsamiska två gånger i veckan men det sker på distans eftersom det är svårt att hitta lärare.
– Två gånger i veckan räcker inte för att hålla språket levande och visst är jag rädd att mina barn kommer längre och längre från sitt ursprung. Men jag kämpar för att de ska vara stolta över det, säger Eleonora Marsfjell.