I torsdags avslutades rättegången mot "Lilla hjärtat" Esmeraldas mamma. Jag har varit på samtliga förhandlingar och rapporterat till er läsare. En del kanske tror att man som journalist bara går in där och gör sitt jobb; lyssnar, antecknar och skriver en artikel. Sedan går man hem och fortsätter där familjelivet avslutades efter frukosten.
Det är så långt från verkligheten man kan komma. Eller åtminstone för mig och de kollegor jag, som jag skulle kalla det, "briefat", det vi tagit del av på luncher och i pausar. För även om vi tack och lov sluppit ta del av bilderna på den döda flickan, har vittnesmål och förhör krupit in under huden och in i hjärtat och etsat sig fast där. Det här är så ofantligt sorgligt. Det är obeskrivligt ledsamt och något som saknar motstycke. Jag pratade med en av barnutredarna på polisen, med 30 års erfarenhet, som jobbat med ärendet "24-7" i flera månader nu. Hon har aldrig varit med om att ett litet barn hittats inlindad i filtar, lakan och plast och gömts under en säng. Inte heller åklagaren minns något liknande i vårt land. Tack och lov, säger jag.
Eftersom ingen annan än familjen fanns i lägenheten när Esmeralda dog, finns inga vittnen till själva gärningen. Och med en pappa som är död och en mamma som inte minns något, har åklagaren i stället fått försöka ro i land att inga andra händelser eller gärningsmän kan finnas. Genom vittnesmålen målas en bild upp av en familj som levt alltmer isolerat efter att de fått hem Esmeralda. Även mammans äldre son hade då kommit hem efter att ha varit omhändertagen av socialtjänsten. Och så fanns en liten nyfödd pojke, som just fyllt ett år när storasyster dog. Mamman och pappan har känt sig jagade av socialtjänsten och familjehemsmamman. Detta återkommer båda två till flera gånger (med pappan hann man göra några förhör innan han hittades avliden på häktet ungefär två veckor efter gripandet). Rädslan för myndigheter, att inte bli trodda, att socialtjänsten skulle säga att "ni ser, vi hade rätt, ni kunde inte ta hand om henne" fick dem att inte ringa 112. Något som kunde ha räddat Esmeraldas liv.
Det är ingen förklaring som duger. Det kan aldrig vara en förklaring som duger. Det är ett brott som ingen ska komma undan från. Det handlar om ett barn som just nu skulle ha kunnat dansa fram på förskolans sommaravslutning med blommor i håret och fikat på saft och bulle på en picnic-filt i gröngräset.
En sak som etsat sig fast i mig är att föräldrarna kallade Esmeralda för Götel. I förhör förklarar mamman att Trassel är Esmeraldas favoritfilm och Götel är huvudpersonen Rapunzels mamma. Ja, eller den "mamma" som stulit Rapunzel från sina riktiga föräldrar. Som låser in henne i ett högt torn och som är en riktigt elak häxa. Det är mycket möjligt att Esmeralda fattat tycke för denna hemska varelse, men som mamma till två döttrar kan jag säga att det nog är vanligare att små flickor "vill vara" den snälla karaktären i sådana filmer, i detta fallet Rapunzel. Detta tillsammans med att mamman och pappan kallat Esmeralda för Das Mongo, jävla unge och ett krigsskadat, i sms barn får mig att må illa. Vem gör så?
Som åklagaren sade i sin slutplädering kommer vi nog aldrig få veta vad som hände de sista dagarna i Esmeraldas liv. När det kommer till alla blåmärken, hur mager Esmeralda var när hon hittades, den brutna handleden och det risiga och på sina ställen glesa håret, lyfter mammans försvarare fram att varken socialtjänsten eller bvc-sköterskan som var med familjen till öppna förskolan den 20 januari, alltså bara några dagar innan hon dog, såg att det var något fel på henne. Den enda som kunde vittna om detta var Esmeralda själv. Eller rättare sagt, hennes kropp. Men det var först när hon hittades inlindad i tyg, filtar och plast, intryckt under en av sina syskons sängar. Och då, då var det redan alldeles för sent.
Vem förde Esmeraldas talan?
Jag hoppas att vi aldrig mer får uppleva ett fall som Esmeraldas. Jag förväntar mig skärpningar i lagen på flera håll. Hur det ska se ut lämnar jag till de med rätt kompetens. Snälla, gör något!