Det är en spännande utgivning vars innehåll utgörs av spökhistorier från några av Östergötlands slott och andra "hemsökta" platser. Museet har en pedagogisk avsikt med utgivningen av de mörka sägnerna från Östergötland. Så långt det är möjligt tänker sig författarna att samköra sägnerna/spökhistorierna mot de historiska källorna för att avgöra vad som är "sant" i någon mening.
Boken börjar på Löfstad slott utanför Norrköping. Här berättar Björn Ivarsson Lilieblad om de "osaliga kvinnorna" som går igen på slottet. Den första historiens huvudperson är pigan Cajsa Stina Jönsdotter som en kall vinternatt 1750 gör sig olycklig. Av misstag orsakar hon en vådlig brand i slottets norra flygel. När allt var över var större delen av hela slottet förstört. Den stackars pigan gick i sin förtvivlan ner i sjön för att dränka sig. Mörka och vintriga nätter hörs än idag hur någon gråter och jämrar sig nere vid Löfstadsjön. En skepnad av en flicka har också gråtande setts gå ner i sjön för att sedan försvinna.
Vid tiden för branden ägdes slottet av Helena Catharina De la Gardie. Hon var gift med Axel von Fersen den äldre. När den äldre von Fersen dog 1794 ärvde dottern Sophie Löfstad slott medan hennes bror - som stod henne mycket nära - Axel von Fersen den yngre fick överta Ljungs säteri och slott i Ljungsbro utanför Linköping.
Axel von Fersen slogs ihjäl av en mobb i Stockholm. Efter broderns brutala död höll sig Sophie, trots sina kungliga kontakter borta från hovet. Hon kom aldrig över sorgen över brodern och hennes själ sägs aldrig ha lämnat Löfstad.
Den tredje osaliga kvinnan på Löfstad slott är den sista ägaren Emelie Piper. Inte heller hon har kunnat lämna slottet efter sin död 1926. Enligt sägnen kan doften från hennes rosenparfym ännu från och till anas i hennes sovrum.
Brandkatastrofen 1750 påstås även ha gjort slottets första ägare Kristina Mörner orolig för hur de efterföljande ägarna egentligen tog hand om Löfstad. Hon hörs därför nervöst gå runt i slottet om nätterna och rassla med en stor nyckelknippa.
När museet ställer dessa spöksägner mot de historiska källorna så uppenbaras förstås vissa tvivel och än fler naturliga förklaringar till rassel och dofter och jämmer. Men spökhistorierna ingår likafullt i de folkliga berättelserna om Löfstad; ger slottet en dos av sorg och mystik.