Trots regelbundna katastrofövningar för all vårdpersonal var det ingen som målat upp ett sådant scenario som verkligheten stod för.
– Vi har till exempel haft övningar för större bussolyckor med många skadade och dödsfall. Det här har varit som en bussolycka varenda dag under de fyra vågor som vi har sett hittills, säger hon.
Det är lätt att tro att covid inte finns längre. Vi har återgått till ett normalt liv. Men det har inte viruset och sjukvården.
– Tvärtom upplever vi nu den kanske tyngsta perioden. Vi har fortfarande 40 personer inlagda med covid, 20 av dem finns här bara på grund av covid. Samtidigt är vår personal och våra chefer mycket trötta. De har inte fått chansen att återhämta sig från den exceptionella period vi har levt i de senaste två och ett halvt åren. Vi har just gått igenom en tuff sommar med stora bemanningsproblem och "sommaren" fortsätter trots att vi är inne i november, säger hon.
Jag har träffat Jessica Frisk, 50 år, för att försöka förstå vad vården varit med om sedan pandemin skickade chockvågor över världen i januari 2020.
Hon är tillsammans med Ninnie Borendal Wodlin högsta ansvariga för hälso- och sjukvården i hela Östergötland, både sjukhusvården och primärvården. Uppdraget är omfattande. Bland annat ska de enligt det uppdrag de fått av politiken se till att östgötarna får den vård de behöver, att det forskas och utbildas och att därmed hälso- och sjukvården har rätt personal på plats.
Jessica Frisk är i grunden medicine doktor med magtarm-kirurgi som specialitet. När hon tog på sig jobbet som vårddirektör hade hon samtidigt svårt att lämna arbetet som läkare. Därför jobbar hon en dag i veckan och var fjärde helg som kirurg. Hon tycker att det för egen del känns som ett viktigt inslag i vardagen.
–Att träffa patienter och medarbetare ger så mycket tillbaka. Det känns som en bra påminnelse varför jag är på jobbet och varför vi gör alla de andra mer strategiska åtgärderna. Det är ju för patienterna, och hon fortsätter.:
– I flera regioner finns en regel att man inte ska jobba kliniskt om man är chef. Jag tycker tvärtom. Har du en bakgrund inom hälso- och sjukvården och känner att du orkar och kan kombinera chefskapet med det, så bör vi beredas möjligheter att kombinera. Det skulle också kunna göra chefsjobbet mer attraktivt. Men det ska samtidigt inte vara ett krav. Chefsarbetet i sig är ändå väldigt krävande och ibland går det inte att kombinera. Men för mig är det en viktig princip att det ska kunna vara möjligt, säger hon.
Men tillbaka till det framrusande tåget. Sjukvården har övat också på ett pandemiutbrott men det här viruset fungerade inte som andra influensavirus och vårdens lärdomar fick göras samtidigt som tåget bara brakade rätt över dem. De fick lära efter hand hur de skulle agera och hur patienterna skulle tas om hand.
– Den första tiden var väldigt hektisk. Vi hade en bra struktur för att leda arbetet med ”särskilda händelser” som detta men mycket behövde göras – och snabbt – ute i vården. Akutmottagningar fick byggas om, intensivvård-enheter skapas – på Vrinnevi blev dagkirurgin en sådan enhet – nya pandemiavdelningar öppnas, provtagningsbodar tas fram och bemannas, en covid-telefonlinje skapas, säger Jessica Frisk.
Hon berättar att ett "jaktteam" med medarbetare bland annat från inköpsavdelningen inrättades med uppgift att få tag i material och utrustning som vi saknades. Konkurrensen var stor när alla i världen samtidigt var på jakt efter samma produkter och läkemedel.
– Det handlade om att skydda personalen, samtidigt som vi måste behandla och skydda patienterna. Samtidigt som nya svårt sjuka vällde in sedan vi fått vårt första fall här den 9 mars. Redan den 11 mars tvingades vi gå upp i stabsläge och organisera om. Så fort gick det. Efter Stockholm och Sörmland drabbades vi hårdast i landet i den första vågen. För mycket smitta hann spridas innan alla förstod allvaret. Vården runt om i världen var ju lika oförberedda på kraften av viruset som vi, säger Jessica Frisk och fortsätter:
– Personalen satsade helhjärtat för att rädda liv och hälsa. Det här skulle vi klara. Och en sådan här exceptionell händelse visar vilken flexibilitet och lojalitet som finns också i en stor organisation som vår. Men då kunde vi inte ana att det här viruset var lömskare än så. Det har prövat oss under fyra kraftiga vågor. Efter hand har vi förstås lärt oss mer men det innebär inte att vi kunnat ta det lugnt. Vi har haft andra utbrott att ta hand om, som RS-virus, vanliga influensa, maginfluensa och akuta sjukdomar samtidigt som covid fortsätter att fresta på organisationen. Och all annan sjukvård som fått stå tillbaka behöver också åtgärdas efter hand. Man måste förstå hur det har tagit på oss som organisation och människor, säger hon.
Hon beskriver också hur trycket utifrån var enormt. Informationsunderskottet var till en början stort och ingen hade svaren. Vården tvingades hantera alla frågor ändå.
– Vår kommunikationsavdelningen har gjort en fin insats. Utan dem hade vi inte klarat intern kommunikation och extern mot till exempel medier och andra myndigheter.
Kritiken mot hur vården och myndigheterna hanterat pandemin har också varit stor både från allmänheten och omvärlden. De innebar att de centrala myndigheter krävde mycket information om på vilket sätt arbetet hade bedrivits och vilka beslut som tagits.
– Så samtidigt som vi hade fullt upp med att rädda liv under det andra vågen hösten 2020 skulle vi fylla i massor av papper hur vi hanterat våg nummer ett. De måste vi ju göra för kvalitetsgranskningens skull men det var svårt att känna att det var högsta prioritet just då.
Under den här perioden har man lärt massor som man får nytta av. Inte minst har man utvecklat möjligheterna att använda digitaliseringen i vården vilket också blir till en hjälp när man ska hinna i kapp allt som blivit åsidosatt under pandemin.
Jessica Frisk höll sig frisk (!) under de två värsta åren men i januari i år däckade hon ordentligt i sjukdomen.
– Jag var rätt sjuk en vecka men sedan kom en trötthet och hjärtklappning över mig som jag aldrig varit med om. I fyra veckor var jag mer eller mindre utslagen, säger hon men menar samtidigt att det inte är något att prata om när hon vet hur sjuka många andra varit – och att alla inte ens överlevde.