Det var den 28 april 1986. Nyheterna handlade om att höga halter av radioaktivitet hade uppmätts kring Forsmark kärnkraftverk. Ingen visste vad som orsakat dem. På SMHI i Norrköping satt Christer Persson. Till vardags jobbade han med småskalig spridning av föroreningar i luften från till exempel industri- och kraftverksskorstenar. Men han hade tidigare forskat med modeller som kunde appliceras i mer storskaliga sammanhang även om det inte tillhörde hans direkta uppgifter på SMHI. När han hörde att halterna inte bara var koncentrerade till kärnkraftverket gick han igång och började på egen hand undersöka vad som låg bakom. Han tog hjälp av en forskningsmodell som nyligen installerats på SMHI. Baserat på en stor mängd information om vindens riktning, hastighet och annat antydde beräkningarna att radioaktiviteten kom långt ifrån, närmare bestämt nånstans kring sydvästra Sovjet. Samtidigt hade en forskare vid Försvarets forskningsanstalt (FOA) analyserat att det rörde sig om ett kärnkraftverksutsläpp. Han ringde omedelbart Statens strålskyddsinstitut (SSI) men kom inte fram. Nyheten hade spridit sig och där var det kaos.
Men snart fick han kontakt och blev trodd. När FOA:s kunskaper om radioaktiva ämnen lades till Christers beräkningar kontaktade svenska ambassaden i Moskva de sovjetiska myndigheterna och sa att en svår kärnkraftsolycka sannolik inträffat i landets sydvästra delen. Men Moskva förnekade. Nu vet vi att de redan visste. Men det gjorde inte Christer. Han blev rädd:
– Tänk om jag misstagit mig. Tänk om jag fått Sverige att anklaga stormakten Sovjet för något som inte var sant. Tänk om jag orsakat en svår politisk kris. Och jag som inte ens informerat mina chefer vad jag hållit på med. Det var otroligt obehagligt för mig personligen.
Men samtidigt pockade verkligheten på. Det fanns två små barn för Christer att hämta på dagis. Hans fru jobbade i Södertälje och kunde inte komma hem.
– Jag hämtade dem men fick ett akut samtal direkt från SSI att gå tillbaka till jobbet. En granne fick ta hand om dem och så återvände jag för fler beräkningar. Men på kvällen kom beskedet från Sovjet att en reaktor i Tjernobyl hade havererat. Jag kunde dra en suck av lättnad. Efter det blev inte mitt jobb detsamma. Jag och SMHI hade varit en viktig kugge för att Sovjet till slut måste erkänna för världen vad som hänt, säger han inte utan stolthet.
Tillsammans med FOA och Stockholms universitet fick Christer göra en forskningsstudie om långväga transport av luftföroreningar som också kunde appliceras på andra föroreningar än radioaktivt material.
– Den rapporten blev en riktig kioskvältare i forskarvärlden. Senare efter Sovjets upplösning fick jag flera tillfällen att besöka Tjernobyl och stötta Ukrainas forskare och ingenjörer i deras fortsatta arbete. Speciell rörd blev jag över att de visste att just jag spelat en roll under de dramatiska dygnen, säger han.
Han fick möjligheter att forska mycket mer på området radioaktiva ämnens spridning i luften tillsammans med de andra forskarna men det är svårt att beskriva i en nyhetsartikel. Däremot fick han senare möjlighet att hjälpa regeringen i Kuwait i ett liknande ärende. På uppdrag av SMHI åkte han 2009 dit. Där oroade man sig för de kärnkraftverk som Iran byggde på andra sidan Arabiska viken med det uppenbara syftet att tillverka atombomber av restprodukterna från verken. Hur skulle Kuwait drabbas om en kärnkraftsolycka inträffade så nära dem? Och med fiktiva troliga scenarier som jobbats fram kunde man i realtid visa vad som skulle kunna hända och att de därmed kunde öka sin beredskap.
Men nu måste vi ta det från början. Hur blev Christer Persson, en luftmiljöexpert på SMHI i lilla Norrköping, en aktör på världsscenen med sina kunskaper? Christer själv menar att en rad slumpmässiga lyckliga sammanträffanden gjorde att hans liv blev så mycket mer spännande än han kunde ana. Vid precis rätt tillfälle mötte han och jobbade med personer som med tiden skaffade sig världsledande kunskaper om mycket som rör SMHI:s områden.
– Jag visste tidigt att jag ville bli meteorolog och tänkte läsa i Uppsala där jag hade skaffat ett boende hösten 1969. Men så fick jag veta att Stockholms universitets meteorologutbildning (MISU) var mer inriktad på miljöfrågor. Och det var mitt andra stora intresse. Miljörörelsen fanns redan då. Så bara en vecka före terminsstarten fick jag prata med en ny ung studierektor Henning Rodhe (idag en frontfigur inom kemisk meteorologi i världen). Det var helt underbart att prata miljö med honom och jag var såld! Chefen för MISU hette Bert Bolin, en föregångare inte bara i Sverige ute i världen på miljö- och klimatfrågor. Redan då i början av 60-talet kunde han vetenskapligt visa vad som var på väg att hända med både miljö och klimat om vi inte ändrade vårt beteende.
Så utbildningen till meteorolog ledde honom vidare under det tidiga 70-talet, när Sverige under Olof Palmes tid tog ledningen i världens miljö- och klimatarbete. Han var med som assistent på världens allra första miljökonferens som hölls i Stockholm 1972.
– "Min" professor Bert Bolin gjorde tillsammans med just Henning Rodhe och Svante Odén på SLU Sveriges bidrag till konferensen. Det handlade om försurningen. De kunde visa att luftföroreningarna av svavel sprider sig över stora områden i världen. Nationsgränser finns inte i luften. Den studien kan ju tillämpas på en rad luftföroreningar som blivit mer akuta sedan dess. Svavel kan väl till och med kallas en framgångssaga idag. Försurningen är inte längre ett stort globalt problem men det har ju koldioxiden blivit istället.
Han menar att Bert Bolin såg tendensen redan på 60-talet och försökte varna men kunde heller inte då ana exakt hur farliga koldioxidutsläppen har blivit för jordens överlevnad.
– Ingen kunde tro att utsläppen skulle öka så snabbt, säger han och blir på en gång allvarlig:
– Jag mår fruktansvärt dåligt idag av att vi inte skrek mer då och gjorde mer för att få myndigheter och allmänhet att förstå vad som kunde hända om vi inget gjorde. Hade vi fått gehör då för 50 år sedan hade världen inte behövt vara där den är idag. Det gör mig mycket sorgsen. Speciellt som klimatet inte ens verkar få plats i höstens val. Världen borde bli klokare, säger Christer Persson.