Sverige, världens modernaste land, gillar att förnya. Under andra världskriget lades andra länder i ruiner. Vi rev våra städer alldeles själva. Det tog många, många år och kostade något oerhört.
Rivningsraseriet skapade en motreaktion. Att behålla det man har, att kunna se spåren efter tidigare generationer, att ha ett kollektivt minne är väldigt mycket värt.
Norrköping hann riva mycket, men inte allt. Staden har utsetts till riksintresse. Kärnan är industrilandskapet. Det vittnar om industrialismens genombrottsskede med dess höga markutnyttjande, enhetliga fabriksbyggnader, det strömmande vattnet, dammar och broar.
Staten genom Länsstyrelsen anser att förändringar av befintlig kulturhistorisk miljö skall ske med varsamhet. Underhållsarbeten skall utföras med traditionella metoder och material. Det befintliga gatunätet skall i princip behållas. Ny bebyggelse skall anpassas till miljön vad gäller läge, utformning, material och färgsättning.
Kommunen vill hellre komma på kartan som djärv, progressiv och nydanande då det gäller arkitektur. Då är "anpassas till miljön" närmast tabu. En faktor i sammanhanget är att arkitektkårens flertal hyllar nymodernismen. En annan att byggindustrin, med få undantag, bara kan bygga så.
Norrköping har hållit tre markanvisningstävlingar med arkitektonisk kvalité som mål. Den första resulterade i Katscha, det metallblanka bostadshuset mittemot Strykjärnet i Strömmen. Den andra ledde till ett nytt vitt bostadshus, "Väv", vid ett nyskapat litet torg vid Västgötebacken.
Tredje gången gillt! Nu blev "Respekt och fantasi" ledorden. Uppdraget var att respektera den befintliga omgivningen och samtidigt tillföra nya värden. Inledningsvis var tävlingen öppen för byggherrar och deras arkitekter att anmäla intresse. Byggaren förbinder sig att behålla de arkitekter som anlitats så att förslaget genomförs fullt ut.
Några intressenter valdes ut att konkretisera sina idéer. Juryns slutliga val finns nu genomfört och syns i kvarteret Garvaren. Det ligger mellan Garvaregatan, Bredgatan och Mäster Påvels gränd i centrala Norrköping. En kvartersrad från Strömmen, två kvarter från Kungsgatan.
Jag tycker att byggherren Botrygg med VD Adam Cocozza i spetsen, arkitekterna Ingrid Reppen och Kai Wartiainen och alla de som jobbat på bygget både har visat respekt och förnyat. Adam Cocozza menar att själva bygget gått över förväntan. "Med tanke på att vi hade mycket begränsat med ytor kring bygget har det ställt höga krav på oss att planera logistiken, men det löste vår platsledning föredömligt."
Respekten yttrar sig i att byggnadsvolymerna förvisso är stora men absolut inte för stora. Formspråket är en modern tappning av grannhusets utformning från förra sekelskiftet. Jag tycker mig också se blinkningar till Norrköpingsarkitekten Carl Bergstens verk. Byggnaderna följer Mäster Påvels gränds medeltida vindlingar. De har höga och synliga tak, inte de platta som funkisen föreskrev. Fasaderna har fönsteromfattningar!
Förnyelsen visar sig i val av fasadmaterial, en heltäckande mosaik som skiftar från ljust mellangrått till ljusare grått. Ett viktigt val, fel nyans hade betytt fiasko. Fasadutformningen känner jag som inlevelsefull, närmast nervig. Inga fönster sitter i raka rader. Om man tittar noga är fönsteromfattningarna inte bara taggiga utan också subtilt asymmetriska.
De 48 lägenheterna upplåts med hyresrätt. Hyresnivån har hållits nere med statliga subventioner. Nästan varje lägenhet är unik. Alla följer dagens modell med kök och vardagsrum i ett. Det finns balkonger, garderober och källarförråd. Och P-garage med 26 platser.
Det är roligt att se så mycket omsorg! Gården är södervänd. Den vetter mot andra lyckade projekt. Närmast ligger Sefab Byggs nya huvudkontor. En jättefin renovering av ett hårt slitet hus med skiftande öden, bland annat som gummiverkstad. En bit bort syns omsorgsfullt utformade nya P-huset Vårdtornet. Däremellan en liten park.
Detta projekt har betydande arkitektonisk verkshöjd. Det hör till det allra bästa som nu byggs i Sverige. Byggherren, arkitekterna, byggarna och kommunens stadsbyggnadsförvaltning har all anledning att sträcka på sig!
En mer filosofisk fråga: Har kommunen lyckats skörda den tulipanaros som förenar det bestående med det nya? Döm själv. Området är värt en utflykt! Och passa på att kolla in nya matstället Skrymslet under trappan.
