Bestämda uppfattningar om vad som är rätt och fel

Sannolikt är det så att den enskilt viktigaste åtgärden för att ingripa mot gangstervåldet är att se till att straffen blir betydligt längre än idag.

Widar Andersson vill utbrista "Jag är polis" när han läst Fredrik Kärrholms bok "Gangstervåld". Men det passar sig ju inte riktigt att ljuga; allra minst när man skriver om poliser. Så det blir istället en uppmaning om att läsa boken och om att ta till sig moralen.

Widar Andersson vill utbrista "Jag är polis" när han läst Fredrik Kärrholms bok "Gangstervåld". Men det passar sig ju inte riktigt att ljuga; allra minst när man skriver om poliser. Så det blir istället en uppmaning om att läsa boken och om att ta till sig moralen.

Foto: Johan Nilsson/TT

Krönika2020-10-10 06:15
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Fredrik Kärrholm skriver i inledningen av sin bok ”Gangstervåld” (Förlag fri tanke 2020): ”Jag har en masterexamen i kriminologi från University of Cambridge, men jag är ingen forskare. Jag är polis.”

Den korta meningen ”Jag är polis” är laddad med moral och med bestämda uppfattningar om vad som är rätt och fel. Det är en fröjd att ta till sig. Under arbetet med att skriva dessa rader om en angelägen bok om Sverige i ett utsatt läge så tittade jag på SVT: s ”Veckans Brott” (6 oktober). Temat för programmet var ”Kriminella tiger under rättegångar – och går fria.” På plats i studion fanns polisen Nadim Ghazale vars polishjärta verkar slå minst lika starkt som Fredrik Kärrholms. Engagemanget går inte att ta miste på: Gängkriminella mördare ska sitta inne. Sverige ska inte ha lagar och domstolsrutiner som innebär att de allra flesta gängkriminella mördare ska gå fria. Programmet i Veckans Brott blev ett slags levande bildsättning av boken som jag precis läste. När flera sinnen – läsa, lyssna, se – samtidigt aktiveras så förstärkts och fördjupas intrycken i ens upplevelse. Tydligare än tidigare upplevde jag att det var just den moraliska hållningen – ambitionen att göra det som är rätt – som är den unika politiska poängen med Fredrik Kärrholms bok.

Han har kort sagt skrivit en stridsskrift för det han tycker är rätt och riktigt. Jag är med på hans sida i den striden. Fredrik Kärrholm är ingen vildhjärna som rusar ut på slagfältet utan tanke och plan. Han tänker strategiskt, han argumenterar, han historierelaterar och han väjer inte för pragmatiska motsägelser. I det praktiska arbetet som polis – likt med det mesta här i livet – så är det ju sällan rekommendabelt att låta det bästa bli det godas fiende. Det vill säga att avstå från att göra det man kan därför att man skulle ha velat göra så mycket mer.

Fredrik Kärrholm redogör till exempel för sitt eget deltagande i operation ”Rimfrost”; en polisiär kraftsamling i Malmö och Uppsala för att sy in så många kriminella personer och vapen som möjligt under en begränsad tid. 

Han skriver: ”Det som uppnåddes – ett mindre våldsam Malmö – ska inte förringas, men effektens beständighet är dessvärre osäker. Det finns en bitter realitet som alla poliser tvingas förlika sig med. Även om vi griper många kriminella och får dem dömda till fängelse så är de flesta snart ute på gatan igen.”

När Sverige under de senaste fem, sex åren har utsatts för alltmer brutala och samhällsfarliga doser av gangstervåld så gör vi det i ett läge där vi sedan långt tillbaka lever med ett ”svagt rättsväsende och med otillräckliga straff”, enligt Fredrik Kärrholm.

De ”otillräckliga straffen” är en kärnpunkt för Kärrholm. Och han har mycket på fötterna i den saken. Sannolikt är det så att den enskilt viktigaste åtgärden för att ingripa mot gangstervåldet är att se till att straffen blir betydligt längre än idag. Givet naturligtvis att vi har lagar och domstolar som förmår att leverera rättegångar där mördare och andra gängkriminella personer döms.

Han argumenterar friskt och inte utan humoristiska poänger mot den svenska kriminologiska/politiska huvudinställningen att fängelsestraff är ”dåligt” och på sin höjd något slags nödvändigt ont. 

Fredrik Kärrholm använder både moraliska och praktiska argument när han talar för längre fängelsestraff för grova våldsbrott. Moraliskt är det rätt att den som har utsatt en medmänniska för till exempel våldtäkt, mord och mordförsök får sona sitt brott med inlåsning under långa tider. Brottsoffret och/eller offrets anhöriga ska mitt i sorg och elände kunna se och känna att staten inte rycker på axlarna åt det som de utsatts för. Praktiskt är det också så att långa straff fungerar eftersom de som är effektivt inlåsta inte kan vara ute på gatorna och begå nya brott. 

När det gäller riktigt unga gängkriminella anser Kärrholm att duttandet med småstraff bör upphöra. Kortare inlåsning tillsammans med andra och äldre förbrytare riskerar att enbart förstärka den kriminella identiteten och fungerar inte sällan som karriärsteg i det kriminella yrkeslivet. Här bör istället kraftfulla insatser i form av familjehem och andra liknande insatser sättas in. Den dagen det inte duger längre bör rättsstaten klippa till med ett långt och kännbart fängelsestraff som plockar gangstern av gatan för många år. 

Jag skulle unisont med Fredrik Kärrholm vilja utbrista "Jag är polis!" Men det vore ju att ljuga. Däremot kan jag utan problem helt sluta upp bakom den moral och det engagemang för det som är rätt och riktigt som "Jag är polis" står för. Så det gör jag.