Äsch, så gammal är jag inte–fick ni något kaffe?

Idag firar vi mamma Anitas nittioårsdag och sitter i hennes lilla lägenhet tillsammans med två av boendepersonalen. Här har hon bott sedan tre år, då hennes demenssjukdom alltmer präglade hennes vardag.

Det blir trångt för tårtljusen desto äldre vi blir. Fast Anitas anhöriga nöjde sig med nio ljus - ett för varje decennium som deras mamma levt. Och Anita själv brydde sig inte alltför mycket.

Det blir trångt för tårtljusen desto äldre vi blir. Fast Anitas anhöriga nöjde sig med nio ljus - ett för varje decennium som deras mamma levt. Och Anita själv brydde sig inte alltför mycket.

Foto: Bertil Ericson / TT

Nyheter2023-12-17 12:00

Tidigare fick vår mor stöd i sitt förra hem två gånger om dagen. Om hon behövde hjälp nattetid kunde hon använda sig av det installerade larmet. Snart förstod vi att dessa insatser inte var tillräckliga. Mamma klarade inte att hantera larmet. Hon blev alltmer orolig och vandrade av och an i sin lägenhet, förlade sina saker, visste ibland inte var hon var.

Efter påtryckningar hos ansvariga erbjöds mamma nuvarande lägenhet i sammanhållet boende för personer med demenssjukdom. Här har alla sitt eget boende med tillgång till personal med specifik utbildning kring demens, dygnet runt. Lägenheterna består av ett litet sovrum, allrum med köksdel och också ett funktionsanpassat badrum.

Nu är jag och min bror Christian hemma hos mamma för att fira henne tillsammans med hennes personal, Lisa och Elin. På bordet står en mäktig chokladtårta med nio ljus, ett för vart tionde år. Mamma ler nöjt och tittar från den ena till den andra, frågar flera gånger om vi mår bra, smakar på tårtan och tycker det smakar gott. Personalen svarar vänligt på mammas fråga. De vet att personer med demens ofta upprepar samma ord eller mening för att de vill delta i pratet, men minns inte hur.

Christian och jag har bett om ett samtal med Lisa och Elin. Vi har frågat mamma om hon vill vara med, men det ville hon inte. Johan, som just börjat sitt arbetspass, kommer in till oss och mamma blir glad. 

- Ska vi ta en promenad i det fina vädret, Anita? föreslår Johan.

 Vi andra lämnar lägenheten och sätter oss i ett samtalsrum.

- Vi vill tacka för er goda omsorg om vår mor. Hon verkar så tillfreds, utom när hon får känslan av att ha förlorat kontrollen över sin tillvaro. Vi anar nog alla vilken ångest det måste skapa. Christian tystnar och söker bekräftelse i de andras ansikten.

- Tack för er uppskattning. Bara några månader innan er mor flyttade hit gick vi en utbildning kring åldrande och demens. En drivande humanist vid Södertörns högskola har forskat kring åldrande. Hon betonar i sin forskning det individuella bemötandet, och att i mötet utgå från den äldre personens erfarenheter från ett långt liv. Sociologen retade sig på att den vanliga frågan till den äldre vid matbordet ofta var: ”Smakade det bra?” Inte så mycket mer.  Ni kanske minns att vi intervjuade er om Anitas tidigare arbete, om intressen, om viktiga personer i hennes liv. Det är vår målsättning att lära känna den äldre för att skapa tillit, och vi har haft stor hjälp av Anitas fotoalbum. Det blir ju roligare för oss personal också. Det är vår ambition att var och en ska få egna kontaktstunder varje dag.

   - Ni har tillgång till olika hjälpmedel också för att underlätta för de boende, eller hur?

- Ja, Ett tydligt dagsschema med bilder är mycket viktigt. Vår arbetsterapeut informerar om och kan ordinera tids- och planeringshjälpmedel, elektroniska kalendrar, lätthanterliga fjärrkontroller för TV, radio, lampor och liknande saker. Röststyrda apparater är också högaktuellt. Syftet är att få vara så självständig som möjligt så länge det går. Demenssjukdomen yttrar sig ju så olika för varje individ.

- Ni lagar enklare mat tillsammans med de boende, skjuter min bror in.

- Ja, om de vill. Många tycker det är riktigt roligt. De som vill äta i sina lägenheter gör det, medan de som vill äta tillsammans gör det.

- Ni har ambitionen att alla ska få vistas utomhus en stund varje dag?

- Ja, tillsammans med en annan boende eller en och en, plus personal förstås.

   -Vi förstår att era ambitioner och personaltäthet kostar. Hur har det offentliga lyckats finansiera detta?

- Tack vare drivkraften i sociologens forskning fick politiker upp ögonen för de äldres situation. Pensionärer och anhöriga började agera. I och med den senaste beskattningsreformen ökade intäkterna till det allmänna, vilket bland annat gynnat de äldre och personalens vidareutbildning. Men vi ska inte prata politik. Jag kan slutligen nämna att vi som personal får handledning varannan vecka av sjuksköterska och kurator. De boende har tillgång till arbetsterapeut och fysioterapeut, också till läkare med geriatrisk kompetens.

   När vi går ut ur rummet står mamma där, liten och tunn, ser frågande ut.

- Vad gör ni här?

- Vi har ju firat din nittioårsdag.

- Äsch, så gammal är jag inte, säger hon och frågar om vi fått kaffe.

Novelltävling

På försommaren 2023 fick Folkbladet frågan från Norrköpings kommun om vi ville vara partners i en novelltävling om framtidens äldreomsorg. Det ville vi mycket gärna. Över 80 bidrag kom in. Juryn stod inför svåra beslut när de skulle välja ut tre vinnare. Dessa bidrag publicerades i Folkbladet 9-11 november 2023. Vi kommer att publicera ett antal av de övriga novellerna här i vår Söndagstidning. Dagens novell är författad av Ulla Norin, Linköping.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!