Socialdemokraternas Magdalena Andersson är väl beprövad och erfaren. Hon tog på onsdagen över som Sveriges första kvinnliga statsminister i ett mycket råddigt läge i inrikespolitiken där den gamla ordningen - vanligtvis enpartiregeringar (S) - har ersatts av ett slags ordnad oordning. Just denna oordning såg till att hon fick avgå som statsminister redan innan hon tillträtt sedan Miljöpartiet plötsligt lämnade regeringen. Sannolikt återuppstår Magdalena Andersson som statsminister om några dagar. Kanske borde hon se sig om efter ett mer stabilt underlag?
Under det förra århundradets tidiga tjugotal var det den parlamentariska demokratin i sig och det växande socialdemokratiska partiet som rörde om i grytan. Nu är det framförallt det snabbt växande sverigedemokratiska partiet som rubbar den gamla ordningen. Och så lär det vara att tag till. Vilket riksdagens så kallade "superonsdag" illustrerade. Besluten om ny statsminister och om statsbudget för 2022 gick åt olika håll. S fick statsministern medan M fick delar av budgeten vilket fick MP att hoppa av regeringen och statsministern att avgå sju timmar efter det att hon valts.
Det skälls på partierna för att de inte sluter upp bakom "Sveriges bästa." Att vädja till "Sveriges bästa" är dock ungefär som att vädja till det "sunda förnuftet." Det är först när partier går samman i majoriteter för att gemensamt verka för det som de uppfattar som den bästa politiken just nu för Sverige som det etableras ett övergripande "Sveriges bästa" och ett tillräckligt brett "sunt förnuft". Och där är vi inte än. Det vi däremot har är ett knippe partiperspektiv på saker och ting.
Det skälls inte minst på Annie Lööf och hennes centerparti. Lööf drar på sig eld från alla sidor efter superonsdagen. Hon agerar dock logiskt utifrån partiets perspektiv. På samma sätt är det partiförnuftigt för S att vilja ha statsministern på sin partibänk och partiets bästa för SD att för första gången ha lagt ett segrande budgetförslag i riksdagen tillsammans med M och KD. Efter budgetnederlaget i riksdagen bestämde sig Miljöpartiet för att det mest förnuftiga för dem är att hoppa av regeringen. Vilket nog i sin tur tilltalar S partiförnuft. Med detta väl sagt så behöver partierna nog rappa på med att hitta ett brett förnuft och ta itu med Sveriges tunga och riktiga problem. Vi har ett extraordinärt läge. Magdalena Andersson och Ulf Kristersson borde ta ett allvarligt samtal om Sveriges bästa.