Nolltolerans är ett ruggigt ord
Berne Stålenkrantz är ordförande i Svenska Brukarföreningen. Jag har träffat honom några gånger. Han är en udda fågel i organisationslivet. Föreningar där människor med missbruksproblem företräder sig själva är mycket ovanliga i Sverige. Berne och hans kamrater gör en pionjärinsats i det svenska samhället.
Foto: unknown
Brukarföreningens viktigaste poäng är att narkotikapolitiken ska begränsas till att handla om sådant som att motverka tillverkning, smuggling och försäljning av illegala droger. Vård, behandling och smittskydd ska däremot vara en del av sjukvården.
Brukarföreningens ståndpunkt är rimlig.
Under senare år har utvecklingen delvis gått Brukarföreningens väg. Det värsta motståndet har släppt mot Metadon, Subutex och andra mediciner som kan hjälpa opiatberoende människor att leva hyggliga liv. Här och där i Sverige erbjuds missbrukare värdiga boenden utan krav på drogfrihet. Sprututbytesprogram finns dock ännu bara i Malmö/Lund.
I går sändes programmet Konflikt i radions P1. Jag är en avkriminaliserad opiatproblematiker, sa Berne Stålenkrantz om sig själv under en debatt i Konflikt.
Hans Wallmark är Moderat riksdagsledamot från Skåne. Han är också ledamot av Nordiska Rådet. Politiker från de nordiska länderna har nyligen beslutat om en ”nolltolerans” mot narkotikamissbruk.
Nolltolerans är ett rätt så ruggigt ord. Särskilt obehagligt blir det när nolltoleransen riktas mot ofta multisjuka och socialt havererade narkotikamissbrukare. Vad ska man göra med dem om man nu inte tolererar dem?
Hans Wallmark debatterade med Stålenkrantz i Konflikt i går. Wallmark är en pålitlig och respektabel kulturkonservativ Moderat av den gamla sorten. Han är medkännande och socialt uppmärksam; inget snack om den saken. Kruxet är bara att hans krav på nolltolerans i drogfrågan har dålig verklighetsförankring. Faktum är ju att de allra flesta vuxna missbrukare kommer att fortsätta att vara missbrukare. Visst finns det många som lämnar drogerna helt. Men dessa drogfria kan inte användas som mall för alla andra.
I Konflikt sändes ett reportage om två rätt så typiska vuxna drogberoende människor. Noomi bodde i en husvagn som hon fått låna medan innehavaren satt av några månader på kåken. Noomis farmor hade knaprat Ritalina på den tiden amfetaminpreparatet var legalt, hennes mor och far hade varit amfetaminmissbrukare och hennes äldsta dotter var också inne i ett aktivt drogmissbruk. Fyra generationer av utslagning, fattigdom, droger, våld, småstölder, barnomhändertaganden, fyllekörningar, behandlingshem, fängelser, smittsamma sjukdomar och hemlöshet. Leif bodde i ett rum i en barack. Han bodde på prov. För att få fortsätta bo där krävdes drogfrihet. Leif har inte haft många drogfria dagar i sitt liv. Barndomen präglades av en supande och våldsam farsa och av en plågad morsa som tog livet av sig när Leif gick i mellanstadiet. I den stilen har det fortsatt.
Vad betyder nolltolerans mot droger i exemplen Leif och Noomi?
Hans Wallmark satte stort hopp till vård och behandling. Finns det bara något som ”fungerar” så är jag säker på att kommunerna är beredda att satsa på det, sa Wallmark. ”Fungerar” ska i detta fall förstås som ”drogfritt”. Det är det som är problemet med Wallmarks alltför Gammelmoderata position.
Det finns mängder med insatser som fungerar för att bistå Leif, Noomi och alla andra i deras situation. Man bör tänka i hela skalan från en ”sovsäck för natten” till bokslut med drogerna.
Människor med beroendesjukdomar är lika lite som alla andra stöpta i en och samma form. Alla av dem kan inte hjälpas till ett drogfritt liv. Men de allra flesta av dem kan hjälpas till bättre, friskare och mindre kriminella liv.
Så jobbar vi med nyheter