Marta Szebehely är professor emeritus i socialt arbete vid Stockholms universitet och har följt äldreomsorgen ända sedan 1980-talet. Då såg förutsättningarna helt annorlunda ut mot idag.
– Det har gått åt fel håll i hemtjänsten. Då gjorde en heltidsanställd i snitt sex besök om dagen, hos fyra olika personer, säger hon och berättar om hur hon följde med hemtjänstpersonal i det dagliga arbetet. Samma en eller två personer besökte en vårdtagare, vilket gjorde att personal och äldre lärde känna och förstå varandra. Det fanns också en större möjlighet att dag för dag bestämma tillsammans vad som skulle göras: duscha eller handla?
Idag ser det helt annorlunda ut. Antalet vårdtagare varje personal ska besöka har ökat markant. År 2015 hade det mer än fördubblats i jämförelse med 80-talet: i snitt gör en hemtjänstpersonal 15 besök hos 12 olika personer per dag. Hälften av besöken är dessutom kortare än en kvart.
– För vårdtagaren innebär det att de träffar 16 olika personer på två veckor, säger Marta Szebehely.
Att fler ska besökas beror bland annat på att det är betydligt sjukare äldre som har hemtjänst idag. Sedan år 2000 har 30 procent av platserna på landets äldreboenden tagits bort. De som förr hade varit på ett boende vårdas nu i hemmet.
Att besöken är många och korta leder till mer spring för personalen som också har sämre möjlighet att lära känna de personer de besöker. De har också väldigt knappa tider att förflytta sig mellan hemmen.
– Och med många olika människor ökar risken att något missas i informationsöverföringen, säger Marta Szebehely.
För att få en sådan här komplex och tidspressad organisation att hålla ihop krävs en tydlig arbetsledning och styrning, fortsätter hon. Vilket ofta saknas, särskilt då förutsättningarna för enhetschefen inte heller alltid är de bästa.
– De har en jättesvår arbetsuppgift att hålla ihop allting och har fler personal under sig än i andra kommunala verksamheter.
Ett annat problem är att en del som inte har tillräcklig kunskap för arbetet anställs, ofta på timmar. De kanske inte har utbildning eller saknar tillräckliga kunskaper i det svenska språket. Och det är arbetsgivarens ansvar, betonar Marta Szebehely.
– Jag tycker generellt att det finns en ton av skuldbeläggande av personalen, men det är arbetsgivarens ansvar att anställa folk som klarar jobbet eller se till att de får den utbildning de behöver.
Att personalen, som det står i IVO:s utredning, straffar varandra och har en "låt gå-mentalitet", vad tyder det på tycker du?
– Kanske att de gett upp. Och då måste man titta på: vad handlar det om? Hinner personalen göra det här eller förväntas de göra saker som inte riktigt är möjliga? Hur är scheman lagda? Får de stöd av chefen och får chefen stöd av politikerna? Om man känner att man inte räcker till eller klarar sitt jobb, kan ett sätt att hantera det vara att stänga av. Att det är en anhopning av värdelösa vårdbiträden och undersköterskor har jag väldigt svårt att tro.
Och att personalen saknar kunskap om basal omvårdnad, vad tänker du om det?
– Så kan det vara, det beror på hur man rekryterat. Det pratas fortfarande lite om det här jobbet som något man kan klara utan någon speciell utbildning, men det är ett svårt jobb som kräver kompetens hos den enskilda och en väldigt mycket bättre organisation omkring dem.