Enligt regeringsförklaringen så avser statsminister Stefan Löfven att ge landstings- och kommunpolitiker möjlighet att stoppa etablering av privata vårdcentraler och skolor. Det är klokt att avvakta vad som händer med dessa frågor in på det nya året. Det kan vara så att dessa opreciserade utfästelser mer är att betrakta som delar av budgetuppvaktningen av Vänsterpartiet än som inslag i en politik som verkligen kommer att genomföras.
Sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) anför i intervjuer (bl a SvD 4 oktober) att avsikten med att ge regionala politiker mer makt är viljan att öka jämlikheten. Alldeles oavsett hur det till slut blir med förslagen om valfrihetsbegränsningar så är det intressant att diskutera detta utifrån jämlikhetsaspekter. Jämlikhet är nämligen ett lite lurigt begrepp. Det är lätt att gå vilse. För de flesta är jämlikhet laddat med positiva värden: Alla ska ha det lika bra. Det kan emellertid lika gärna vara så att jämlikhet kan betyda försämringar som drabbar alla lika och därför i någon mening är jämlika.
Allt står och faller med vilken omfattning och vilken geografisk verkansgrad som vi tänker oss att jämlikheten ska ha. Ur ett nationellt perspektiv är det självklart så att jämlikheten får sig en törn om politiker som av olika skäl ogillar välfärdsföretag får rätten att stoppa dem på sitt eget territorium. I ett sådant scenario minskar likvärdigheten och jämlikheten än mer mellan Sveriges landsting och kommuner. Var medborgarna bor blir viktigare än deras behov.
I ett snävare perspektiv kan man hypotetiskt tänka sig att jämlikheten mellan medborgarna i ett landstings geografi ökar om de styrande politikerna har makten att helt på egen hand bestämma vilka som ska få utföra tjänster på sjukvårds- och utbildningsområdet. Mer jämlikt i det lilla men mer ojämlikt i det stora skulle man kunna säga.
Min rekommendation är att snäva in jämlikhetsgeografin maximalt. Jämlikheten bor i varje medborgare; inte i mer eller mindre makt åt politiker och byråkratier i delar av tillvarons terränger. Rätten att välja utförare av viktiga välfärdstjänster kan inte vara något annat än universell och nationell. Ska politiken hänga ihop bör därför också den slutliga makten att avgöra ja eller nej till skattefinansierad välfärdsverksamhet finnas på det nationella planet.