"Vi vet vilka som önskar vår avgång". Så dramatiskt faller orden i de båda språkrören och statsråden Åsa Romsons och Gustav Fridolins artikel på DN Debatt i går. Det behövs i och för sig inga stora doser av synskhet för att räkna ut vilka det är som "önskar" att Miljöpartiet ska lämna regeringen. Av de upprepade misstroendeundersökningar som publicerats den senaste tiden framgår nämligen att det på det stora hela taget är svårt att hitta särskilt många som vill att MP ska sitta kvar.
Romson och Fridolin ämnar dock stanna på Rosenbad. Detta för att undvika "politiskt kaos". Budskapet från de gröna är således att det är ansvarskänslan som är avgörande. Jag ska inte ironisera över detta. Miljöpartiet har uppenbart bestämt sig för att ro båten i land; även om det säkert smärtar att skriva sådant som att "våra hårda ord i valrörelsen krockade med verkligheten".
Det bästa med artikeln på DN Debatt är att texten (förhoppningsvis) signalerar om ett trendbrott. De båda språkrören har under hösten uppträtt omoget och rent skamlöst när de offentligt kritiserat och distanserat sig från den invandringspolitik de själva varit med att besluta om. Skulden för regeringens "skitpolitik" har Fridolin lagt på Socialdemokraterna. Medan Åsa Romson valt att gå emot migrationsminister Morgan Johanssons uttalande om behovet av att kraftigt minska antalet asylsökande.
Sådana kaosnära beteenden lyser dessbättre med sin frånvaro i fredagens utspel från Miljöpartiet.
Det är av avgörande betydelse att båda partierna i regeringen inser att de rekordlåga förtroendesiffrorna - senast i en undersökning från Skop (8/1) - är självförvållade och rättvisa i den betydelsen att väljarna alltid har rätt; oavsett vad de tycker och oavsett vad politikerna tycker om det som väljarna tycker.
Miljöpartiet träder nu in i en ny politisk verklighet där de på allvar liknar alla andra partier som kan begå övervåld mot tidigare tankar och tramsiga utspel från valrörelsen genom att hänvisa till "ansvaret för landet". Baksidan av detta är att MP blir betydligt mer ersättliga. I artikeln skriver Fridolin och Romson att de är i regeringen för att göra skillnad inom främst tre områden: 1. Fossilfri välfärdsstat. 2. Återinförande av human invandringspolitik. 3. Bättre skola.
För dagen har Miljöpartiet ingen större trovärdighet eller handlingskraft inom något av dessa tre fält. Invandringspolitiken borde de dessutom ha diskvalificerat sig från för eviga tider; eller i vart fall till den dagen då Annie Lööf blir statsminister. MP: s chans är att lägga allt sitt krut på att bli ett stabilt regeringsparti och en lojal partner till Socialdemokraterna.