Daniel Suhonen har en i mina ögon osund fixering vid högervänsterkonflikter. Hans bok om Håkan Juholt är en formidabel uppvisning av obehaglig extremism där det höga ändamålet helgar alla medel. Inget personpåhopp är för lågt om det gagnar saken. Till och med den arme Håkan Juholt själv beskrivs som ett slags dumskalle utan politisk styrsel och med behov av att ledas av den upplysta förtruppen Suhonen.
Suhonens världsbild tycks vara att Socialdemokraterna var ett vänsterparti ända tills de slemma och köpta högersossarna från det vårdindustriella komplexet satte igång sina konspirationer. Med Juholt såg Suhonen sin chans att få S att återvända till vänsterhamnen. Och när det som bekant inte gick så bra så berodde det på slemma och konspirerande högersossar från det vårdindustriella komplexet. Så där snurrar det på.
Socialdemokraterna är inget vänsterparti. Vänsterpartiet – i någon av sina tidigare K-märkta utgåvor – bröt sig ur/kastades ut från socialdemokratin 1917. Socialdemokratin var – och är i någon mån fortfarande – LO-fackens parti medan Vänsterpartiet länge – långt in i mina livsdagar - var Kremls parti. Skillnaderna är ännu mycket stora mellan S och V.
Socialdemokraterna är ett historiskt sett mycket framgångsrikt regeringsparti som genom sin storlek alltid har rymt olika uppfattningar om saker och ting. Givet att partiet så tidigt i sin levnad fick ta ansvar i det allmänna så har regeringsansvaret som sådant varit det som fått partiet att hålla samman. På motsvarande sätt fick LO ganska snabbt en central roll i samhället. Förvaltningsansvaret har starkt påverkat LO:s självbild och uppträdande. Revolutionsivrarna och bildstormarna har för det mesta haft dålig jordmån i LO.
För en sansad bedömare är det inte det minsta konstigt att Håkan Juholt avsattes efter mindre än ett år som partiledare för S. Ansvarsfulla krafter i partiet samlade ihop sig och gjorde vad som behövdes i en mycket besvärlig och plågsam period.
Det enda riktigt märkliga i den här soppan är naturligtvis att Håkan Juholt blev vald till partiledare. Jag minns min egen oro för att socialdemokratin nu hade blivit så svag att det var möjligt för interna fraktioner att styra och/eller lamslå de vanliga partiprocesserna. Dessbättre var det inte riktigt så illa. Partiet kom igen och fick Löfven på plats.