Socialdemokraterna har varit med i matchen rätt länge. Det finns otroligt många synvinklar på allt vad som sig tilldragit under de delar av tre århundraden som partiet hittills har varit en del av politiken. Under betydande perioder - framförallt mellan 1932 och 1976 - var Socialdemokraterna politiken.
Självklart har det gått lite upp och ner under årens gång. Ibland är det tillfälligheter som har styrt och påverkat utvecklingskurvan för socialdemokratin. Mordet på Olof Palme översköljde S med folklig sympati. Otur och missgrepp i samband med Tsunamikatastrofen översköljde S med folklig misstro och regeringsduglighetstvekan. Terrorattacken mot World Trade Center sände en våg av uppslutningsvilja till den regerande socialdemokratin i allmänhet och till statsministern Göran Persson i synnerhet.
Ibland har emellertid Socialdemokraterna själva orsakat sina problem genom okloka politikval. Problemen har hopat sig då partiet har stuckit av till vänster. Socialdemokratin hade goda grunder att kasta ut vänstern 1917. Stora delar av vänstern blev diktaturkramare. Lenin, Stalin, Mao, Pol Pot och andra ruggiga typer omhuldades i de vänstra leden. Vänstern i Sverige har heller aldrig - förutom under Gudrun Schymans korta glansdagar - förmått att anslå några större doser av folklighet. Testuggandet har alltid stått i högre kurs än resultaten. Det är värt att påminna sig att vänsterns traditionellt låga valresultat - kamrat fyra procent som det sades en gång - beror på att vänsterism har väldigt klent stöd ute bland vanligt folk.
Läs gärna: Reepalu kastar in handduken.
Vid några få tillfällen har Socialdemokraterna glömt att de är socialdemokrater och drivit vänsterpolitik. Löntagarfondsäventyret på 1970-80-talen är väl det värsta exemplet på dikeskörning. Jag tycker också att S oförmåga att känna in utmaningen från de "nya Moderaterna" vid åren 04-05 kvalar in på listan. Partiet skanderade "samma gamla höger" utan att fatta att det var en helt annan och mer S-nära höger. Och så det här med "vinster i välfärden!"
Det var pinsamt att läsa vinstutredaren Ilmar Reepalu (S) på DN Debatt i går. Utredningen bygger på vänsterpartiets aparta uppfattningar om företag och vinster och välfärd och stat. Dessa uppfattningar torgfördes av Reepalu i DN.
Läs gärna: Terapi för Sjöstedt.
Att misstänkliggöra stora och framgångsrika företag på det sätt som Reepalu gjorde har mig veterligen inte gjorts av någon uppsatt socialdemokrat sedan den famösa löntagarfondseran som ställde till det för S i många år.
Stefan Löfven behöver frigöra sig från vänsterdikestänket. Det som behöver göras - bland annat säkra betygssystemets likvärdighet, säkra välfärdsföretagarnas handel och vandel, få till samhällsstyrda köer till skolorna, med mera - görs mycket bättre utan att okas av vänstertestuggande.