Det är något med invandringsfrågan som gör att den skär mer eller mindre tvärs igenom alla politiska partier. Utan några jämförelser i övrigt så känns invandringsdebatten ungefär som EU-omröstningen 1994; där Ja- och Nejsidorna fylldes på med folk från alla partier och från alla samhällsgrupper. Det som haltar i jämförelsen är att invandringsfrågan saknar en seriös och övertygande Ja-sida.
Behovet är skriande stort av typ någon Ingvar Carlsson, någon Carl Bildt och någon Marit Paulsen som frontfigurer på Ja-sidan. Saknaden är särskilt stor efter någon Ingvar Carlsson som kan träda fram och med starka och verklighetsnära argument förklara varför han ändrat sig från Nej och till Ja.
Vänsterskribenten Ann Charlott Altstadt tillhör det slags vänster som jag kan begripa mig på och som är viktig för Ja-sidan i invandringsfrågan. Jag tror det har att göra med att hon känns ”folklig” på ett sunt sätt. Inte minst märks det när hon skriver sina krönikor i tidningen Lag & Avtal.
I sin senaste briljanta krönika skriver Altstadt: ”Många invandringskritiker (--) hävdar i grunden ett rättviseperspektiv – man ska göra rätt för sig. (--) SD politiserar framgångsrikt denna folkliga rättvisemoral medan delar av vänstern drar rasistkortet alternativt hävdar att Sverige inte finns då det är en social konstruktion. Det alienerar väljare då de flesta inte är rasister och vet att Sverige inte bara existerar utan också borde få göra det. I offentligheten slentrianhävdas också att Sverige är strukturellt rasistiskt trots att vi är ett av världens minst rasistiska länder, enligt World Value Survey 2013."
Altstadt sågar elegant politikers och ”gammelmediers” försök att hävda att andelen högutbildade flyktinginvandrare är betydligt högre än vad den är och med goda argument underkänner hon vänsterns förkärlek att skrika ”tokhöger” åt ekonomer som bär fram fullkomligt relevanta uppgifter i offentlig statistik som belägger att flyktinginvandringen inte alls är lönsam.
"Retoriken skapar en känsla bland människor att det finns en överhet med språklig definitionsmakt men utan markkontakt,” skriver A C Altstadt.
Ja-sidan i invandringsfrågan saknar ledarskap, folknära argument och är så vilse i pannkakan att de fortfarande inte ens vågar att direkt till medborgarna tala om att antalet asylsökande, migranter och papperslösa just nu är alldeles för högt.
Som Ja-sidan uppträder nu är den Nej-sidans främsta vallokomotiv.