Valet i Storbritannien är över. Vad resultatet betyder i de politiska verkligheterna återstår att se i detalj. Det tycks som om den sittande premiärministern David Cameron kan regera vidare. Han lär få det hett om fötterna. Ur askan och i elden är ett passande ordspråk för den brittiske premiärministern. Den politiske redaktören på BBC James Landale konstaterade på fredagsförmiddagen att valresultatet ställer mycket svåra frågor om Storbritanniens framtid: "a Tory England set against an SNP Scotland."
Skotska nationalistpartiet SNP tog 56 av Skottlands 59 platser i det brittiska parlamentet. Något sådant har aldrig tidigare hänt. Valutfallet i Skottland är en effekt av den tidigare folkomröstningen om självständighet för Skottland. SNP förlorade det slaget men ser nu ut att på Labours bekostnad kunna vinna nästa akt av det utdragna kriget.
Torys ledare David Cameron ska med en antagligen mycket tanig majoritet därmed hantera två heta och besvärliga unionsstrider. Dels med skottarna. Och dels med Bryssel.
Cameron har utlovat en folkomröstning om Storbritanniens relationer till EU. Brittiska politiska kommentatorer håller för troligt att folkomröstningen hålls redan 2016 för att på så vis korta tiden av osäkerhet. EU-omröstningen blir extra delikat i och med SNP:s succé i valet. Lika hett som många mörkblå i Camerons parti vill lämna EU, lika rött och hett vill SNP att Skottland ska in i hjärtat av EU.
Storbritannien är av flera skäl viktigt för oss här i Skandinavien. Psykologiskt och politiskt finns beröringspunkter mellan vår halvö och den brittiska ön där ute i väster. I modern tid speglas dessa likheter inte minst i relationerna till det europeiska fastlandet. Vi är förvisso medlemmar i EU men likafullt är "Europa" något annat än oss.
För britterna har säkert detta samband med att de själva för alls inte länge sedan var ett eget imperium av betydelse i världen. De svenska stormaktstiderna ligger nog för långt tillbaka i tiden för att spela någon större roll för vår självbilds dna. Den som gillar väldigt långsökta förklaringar till saker och ting ska nog hur som helst inte stormaktstidens och imperiets betydelse för samsynen helt räknas bort.
Vi förenas på något sätt i vår uppskattning av EU som en mellanstatlig organisation för rörligheten på den inre marknaden och i vår misstänksamhet mot federalister som vill ha mer av gemensam politik för hela EU.
För EU:s, Storbritanniens och Sveriges skull finns det därför många skäl att hoppas att David Cameron - gärna med bistånd av Labours nya ledarskap - reder ut sina två tuffa unionsstrider och landar på fötterna i både EU och Edinburgh.