Det finns ett antal grundskolor som utmärker sig genom att år efter år prestera undermåliga resultat. Det är till exempel inte helt ovanligt med skolor där mellan 20 och 50 procent av eleverna i årskurs nio inte blir behöriga för gymnasiestudier.
Det tillhör en av politikens gåtor att dessa okunskaps- och kunskapsklyfteproducerande skolor har tillåtits att fortsätta samtidigt som debattens vågor har stormat om bristande likvärdighet och om allvarliga kunskapsbrister hos svenska grundskoleelever. De lågpresterande skolorna har tuffat på ungefär som vanligt samtidigt som den tidigare regeringen satsat på ekonomiska och juridiska förstärkningar av Skolinspektionen.
Ibland har det tyckts mig som om de resultatsvaga grundskolorna och den upphetsade kunskapsbristsdebatten helt har levat i olika världar. Som om Skolinspektionen har lagt stora resurser på kontroller av väl fungerande och resultatstarka skolor - och kanske hittat någon brist i någon av alla de planer och dokument som skolorna måste kunna visa upp - istället för att lägga krutet på de skolor där de skolpliktiga eleverna inte ges undervisning av tillräckligt hög klass.
Nu är förhoppningsvis en förändring på gång. Utbildningsminister Gustav Fridolin och statsminister Stefan Löfven presenterade i går en satsning där de 200 sämsta grundskolorna ska få riktade statliga insatser med syftet att få till ordentliga och riktiga förbättringar på skolorna. Om jag förstått saken rätt så bygger systemet på att varje skola skriver ett specifikt avtal med staten. I avtalet bestäms vad som ska göras av vem. Ett medskick från staten är att skjuta till pengar för att ge lärare bättre betalt om de väljer att arbeta i tuffa skolmiljöer. En annan resurs är statliga pengar för att förbättra och effektivisera undervisningen för nyanlända barn från andra länder.
Pengar är ofta ett bra smörjmedel för förändringar. Med tanke på att Sverige ligger i världstopp i ligan för vilket land som har dyrast grundskola så ska dock inte behovet av nya pengar överdrivas. Det absolut viktigaste är att staten verkligen ser till att det åstadkoms verkliga förbättringar ute på skolorna. Och att avtalen är av pang-på-rödbetan-karaktär. Snällistiskt flumflum gör mer skada än nytta i sådana här lägen.
Olämpliga lärare och skolledare måste kunna lösas ut. Elever måste kunna flyttas om. Studienegativa kulturer måste kunna rökas ut. Regeringens satsning står och faller med att eleverna på de sämsta skolorna får möta samma höga förväntningar som elever på bättre skolor. Sviktar projektet i det avseendet så blir det meningslöst. Höga förväntningar och tuffa krav är all förändrings moder.