Alla riktigt intressanta samhällskonflikter skär rakt igenom de gamla stora partierna. Vilket den brittiska folkomröstningen om EU övertydligt visar. Inrikespolitiken i Storbritannien är följaktligen obrittiskt kaotisk för tillfället. Det sedan tidigare mycket tilltufsade oppositionspartiet Labour är inne i en öppen maktstrid som kan sluta med en rejäl krasch. Nio stycken av den omstridde partiledaren Jeremy Corbyns "skuggministrar" har lämnat sina uppdrag i protest mot att Corbyn sparkat Hilary Benn från uppdraget som utrikespolitisk skuggminister.
Hilary Benn sparkades sedan han efter folkomröstningsresultatet ifrågasatte den udda vänstermannen Corbyns förmåga som partiledare och som framtida valvinnare. I en artikel i Folkbladet i början av december förra året utnämnde jag Benn till en "politisk stjärna" som borde bli partiledare. Kanske blir det så nu?
De aktiva i det regerande konservativa partiet Tories behöver inte fundera på om och när de ska byta partiledare. Frågan gäller istället vem som ska ersätta den avgående David Cameron som partiledare och premiärminister? Ansvaret vilar nu tungt på de profilerade konservativa ministrar och andra högerhöjdare som agiterade på nejsidan. Vad har de för plan? Vad vill de? Hur ska de förhålla sig till sin nejkampanjkompis Nigel Farage, ledare för det i mina ögon ruggiga och invandrarfientliga partiet UKIP?
Givet påfrestningarnas magnitud är jag inte helt säker på att Labour och Tories går odelade genom processerna. Det bästa vore kanske om de inte gjorde det?
Mer att läsa: Brittiskt budskap att ta på allvar.
Att Storbritannien här vad det lider kommer att lämna den politiska unionen i EU; det är i sig inte så dramatiskt. Britterna gick med i EG: s frihandelssystem på 1970-talet. EU har de egentligen aldrig gått med i. Storbritannien är en stormakt i sig själv. Och en internationell aktör med rejäla finansiella och militära muskler.
TV: Hilary Benn i parlamentet.
Sverige och övriga Europa kommer självfallet att ha fortsatt goda kontakter med Storbritannien. I det korta perspektivet är det viktigt att medlemsländerna tar befälet över EU-kommissionen och det gapiga EU-parlamentet och ser till att förhandlingarna om nya relationer med britterna förs pragmatiskt och varsamt. Sveriges Stefan Löfven bör kroka arm med Tysklands Angela Merkel i den frågan.