Medborgarna röstar inte högervänster på samma sätt som tidigare. De gamla partierna som är uppfödda på blå och röd mjölk från 1800-talet hänger dock inte med i svängarna. Dagens tunga och samhällsstrukturerande frågor om digitalisering, globalisering, invandring, EU, den nationella välfärdsstaten och om klimatet går tvärs igenom de allra flesta gamla statsbärande partier i de flesta länder.
Gamla partier som Demokraterna och Republikanerna i USA, Labour och Tories i Storbritannien och Kristdemokrater/Konservativa och Socialdemokrater i flera europeiska länder har förvisso parerat och inom sig härbärgerat mängder utav motsättningar och åsiktsklyftor under decenniernas gång.
Men allt har ett slut. Och kanske närmar vi oss det slutet i dessa dagar med inrikespolitiska kaos i Storbritannien, med långvarigt parlamentariskt dödläge i Spanien, med hårda slitningar i Demokraterna och upplösningstendenser i Republikanerna. Även Sverige är numera ett tydligt exempel på hur omöjligt det är att få till rationella regeringar. S och M envisas med att bita sig fast i murknande ideologiska sargar från forna tider.
Vilket kan framstå som märkligt om vi enbart tänker på förhållanden på marken. Socialdemokraterna har ju varit formidabla mästare i anpassningsförmåga och förnyelsekompetens under sina hittills mest glansfulla tider. Sverige är på många områden en av västvärldens mest öppna och liberala marknadsekonomier. S har i armkrok med pragmatiska fackföreningsrörelser och storbolagssfärer fjärmat sin politik från allt vad de socialister och kommunister stod för som åkte ut ur partiet 1917.
Ändå gör Socialdemokraterna 2016 en stor retorisk sak av att tillsammans med Vänsterpartiet vilja brännmärka och/eller förbjuda stora, framgångsrika och kvalitetstunga företag inom vård, skola och omsorg. Vilket är till lika delar orationellt som absurt ur ett politiskt verklighetsperspektiv.
Moderaterna har å sin sida snart 15 års framgångsrik förnyelse och mittenorientering i bagaget. Partiet byter frejdigt och avspänt politik när man anser att så behövs. Men likt förbaskat gör M ett stort retoriskt nummer av att de ska regera Sverige som en borgerlig allians. Vilket är enastående verklighetsblygt och dödfött.
Partierna tycks – när det verkligen gäller - ha fastnat i sina egna högervänsterförvridna självbilder där allt är som förr och där SD inte finns.