Det är en lisa för själen att få tillbringa ett par timmar i sällskap med människor som kombinerar sin religions självklara kärleksbudskap med socialpraktiskt engagemang i vardagen. I går samlades medarbetarna i Borgs församling av Svenska kyrkan på Skogsängsgården i Skärblacka för att diskutera hur de på bästa sätt ska förhålla sig till främlingsfientlighet och rasism. Jag hade förmånen att vara där.
Frågor om främlingsfientlighet, rasism och om invandringsknorr i stort var och är långtifrån akademiska för det trettiotal kvinnor och män som slog sig ner i Skogsängsgårdens vackra samlingssal i går eftermiddag.
Som socialt aktiva själasörjare är präster, diakoner, administratörer och andra verksamma inom Kyrkans församlingar ofta i direktkontakt med såväl tuffa livsvillkor som med hårda kommentarer och upprörda påståenden.
Det vanligaste påståendet som Kyrkans folk möter går på temat "jag har inget emot invandrare men nu kommer det för många." Det är en vansklig diskussion att ge sig in i. För många i förhållande till vad då? För många i relation till världens flyktingströmmar? I relation till arbete och bostäder? I relation till Sveriges ekonomi? I relation till vad man själv anser vara ett lämpligt antal?
Mitt råd är inte i onödan fördjupa sig i den diskussionen. Respektera att det finns olika uppfattningar och verklighetsbilder. Det helt avgörande är att stå upp för att ingen människa som vistas i Sverige ska mötas eller betraktas som mindre värd än någon annan som vistas i Sverige. Många eller få; den människa vi möter är den människa vi möter.
Ett par av medarbetarna i Borgs församling berättade om en rumänsk familj - tre bröder med fruar och två kusiner - som sover i två gamla bilar om nätterna och som har långa arbetsdagar som tiggare i Norrköping på dagarna. Församlingens medarbetare hjälper till med sådant som dusch, tvätt, varma kläder och säkra P-platser för bilarna. Det är en hemsk tillvaro som jag och säkert de flesta har svårt att föreställa sig. Glädjande nog ökar intäkterna. Kanske kan det tuffa jobbet i Sverige ge underlag för ett bättre liv; i vart fall för deras barn? Hoppet finns där. Borgs församling förstärker hoppet. Vilket faktiskt är precis vad man kan och bör göra som en enskild fattig och syndig människa. Det är så sant som det är sagt.
En annan sanning är att stora invandringsländer gynnas ekonomiskt. Inte varje dag. Inte varje månad. Inte varje år. Kanske inte ens varje decennium. Inte i varje människas upplevelser. Inte överallt. Inte utan problem. Inte utan en vettig mix av skyldigheter och rättigheter. Men på en övergripande svensk nivå så förhåller det sig på det viset. Vilket också kan vara bra att förhålla sig till i Skärblacka och på alla andra svenska orter.