Torsdagen var de realistiska reträtternas dag i inrikespolitiken. Statsminister Stefan Löfven meddelade att Socialdemokraterna skrinlägger planerna på de "traineejobb" för ungdomar som var en stor sak i den nedröstade S/MP-budgeten. S-förslaget om traineejobb har utsatts för massiv kritik från de allra flesta i och utanför de egna leden. Moderaterna sträcker vapen i den heta frågan om kulturtidskrifterna och lovar nu att finansieringen ska ordnas. Miljöpartiet berättade att de backar från sitt försök att stoppa bygget av Förbifart Stockholm. En reträtt under galgen förvisso. MP var på väg att åka på en dunderförlust i riksdagen. Ett stopp hade egentligen bara stöd av Vänsterpartiet. Även en reträtt i dödens närhet är dock en åtgärd som tyder på att viss politisk realism finns kvar.
Den betydelsefullaste av torsdagens reträtter stod emellertid kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund för. Hägglund signalerade först av alla att det nu var dags att retirera från den hopplöst marginaliserade position i invandringspolitiken där sju partier stått och tryckt alltsedan SD tog klivet in i rikspolitiken. Hela den invandringspolitiska arenan har givits åt SD. Som tackade för gräddfilen genom att snabbt bli riksdagens tredje största parti. Nu vill det till att KD håller ut, håller i och inte backar inför extremvänsterns och/eller änglakörernas anklagelser om rasism, inför historielösa statsvetare som tror att insikter om behovet av en restriktiv invandringspolitik kom till Sverige med SD eller inför politiska kommentatorers krassa beskrivningar av att KD bara är ute efter att få väljare från SD.
Självklart är KD ute efter att få fler väljare. Jag kan avslöja att alla partier vill ha fler väljare. På det invandringspolitiska fältet är det ett vitalt samhällsintresse att till exempel KD - men gärna också S och FP - försöker attrahera nya väljare genom att markera att det finns andra uppfattningar och perspektiv än vad som utstrålas från ytterkantsspringarna SD och MP. En enstaka dag i politiken ska inte överskattas. Därmed inte sagt att betydelsen av en singulär politikdag därför bör underskattas. Det kan vara så att de strukturerande partierna i riksdagen har tagit sig en extra funderare på om det här med extra val egentligen är en så bra idé när allt kommer till allt? Hoppas kan en alltid.