Det rör på sig åt rätt håll på arbetsmarknaden. Mats Wadman som är analyschef på Arbetsförmedlingen talar om en "bred uppgång" när Ekot intervjuar honom om läget på arbetsmarknaden. Det mest positiva är att arbetslösheten även minskar i den långtidsarbetslösa gruppen. Enligt Arbetsförmedlingen är det 5000 färre människor i år - jämfört med förra året - av alla 371 000 arbetslösa som varit utan jobb i mer än 12 månader.
Det tycks således som om regeringen Löfven, på samma sätt som regeringen Reinfeldt 2006, har förmånen att tillträda i ett läge då det skapas alltfler jobb ute på marknaderna.
Exakt vad som skapade gynnsamma situationer 2006 och vad som ligger bakom uppgången nu 2014; det är omöjligt att veta. Självklart slår sig olika regeringar slår sig för bröstet och hänvisar till det och allt detta som gjorts för att få fart på jobben/minska arbetslösheten. Det vore dumt att påstå något sådant som att regeringspolitiken är oviktig för läget på arbetsmarknaden. Men frågan är vad i regeringars politik som skapar positiva vibbar hos alla dem som anställer människor och som sålunda avgör hur det går på arbetsmarknaden?
Göran Persson (S) styrde regeringen i 10 år fram till 2006. Fredrik Reinfeldt (M) styrde regeringen i åtta år fram till 2014. Båda överlämnade arbetsmarknader på uppgång till sina efterträdare. Såväl i sak som i den retoriska efterbörden så skiljer de båda regeringarnas politik sig åt på många sätt. Det som förenar - och som enligt många bemärkta ekonomer har betydelse för sådant som anställningslusten ute i företag - är Reinfeldts och Perssons starka och långsiktiga fokus på "Ordning och reda i statens finanser".
Den offentliga ekonomin omfattar ungefär hälften av den totala samhällsekonomin. Skötseln av den offentliga ekonomin har mycket stark påverkan på företagande, konsumtion och sparande. Stigande räntor och försämringar av välfärdens verksamheter och transfereringar är kännbara resultat av en misskött statsekonomi.
Därför är det sannolikt så att det allra viktigaste som en regering kan göra för jobbskapandet och anställningslusten är att hålla den offentliga ekonomin i en stram grimma. Vilket inte betyder att regeringar ska uppträda stereotypt. Grundregeln är att spara när det går bra för att kunna "slösa" när det går dåligt.
Naturligtvis är det mycket annat i en regerings politik som påverkar arbetsmarknaden. Kvalitet och produktivitet i ungdomsskolan och i vuxenutbildningen är sannolikt det som på lite längre sikt är allra viktigast för människors chanser att försörja sig själva och välfärdsstaten genom välbetalda och lagom beskattade arbeten.