Åsa Romson öppnade miljöpartiets historiska kongress i Örebro i går. Jag var där. När partiet bildades just i Örebro för 34 år sedan var det en liten och brokig skara entusiaster som samlades runt Per Gahrton. Nu är Miljöpartiet ett regeringsparti. Ett stort antal kommunalråd och statsråd ingår i flocken runt språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin.
I en välfunnen liknelse berättade Åsa Romson att hon för ett par veckor sedan såg "Stockholm Marathons sista löpare sakta närma sig mål genom ett iskallt ösregn. De var tappra! Och de hade nog hoppas på bättre väder. Men de hade beslutat sig för att fullfölja."
Ungefär så - som en iskall maratonlöpare - har nog Romson och flera av de andra gröna statsråden känt sig då och då under premiärsäsongen i Rosenbad. Det har varit många sega uppförsbackar och blödande skavsår för miljöpartiets frontfigurer. Politik är i sig en syssla som lämpar sig väl att likna vid ett evigt slags maratonlopp. Miljöpartiet kan just nu andas ut och dricka lite sportdryck vid rastplatsen i Örebro. Åsa Romson räknade upp "fem fantastiska gröna framsteg" som partiet åstadkommit i regeringsställning.
De runt 800 miljöpartisterna applåderade dessa framsteg ivrigt och engagerat. Applådåskorna steg till ett dån när Romson slog fast det femte och avslutande gröna framsteget: "En feministisk utrikespolitik och stopp för vapenexport till diktaturer."
Partier tar ut svängarna vid sådana här tillfällen. Inget fel i det. Men något sådant handelsstopp har i vart fall inte registrerats i världen utanför Miljöpartiet. När Romson fick frågor om detta på pressträffen efter talet förtydligade hon att hon menat det uppsagda avtalet med Saudiarabien.
Miljöpartistiska kongresser brukar vara lite vildvuxna och spretiga med ett antal udda beslut i skörden. Så kan det nog bli i helgen också. Men det spelar mindre roll. Ingen miljöpartist tror att det är möjligt att bestämma detaljerad regeringspolitik på en kongress.
Bostadsministern Mehmet Kaplan höll ett linjetal under fredagen. Han fick starka applåder när han markerade mot alla - inte så sällan lokala miljöpartister - som säger nej till nybyggnation i växande städer som Stockholm. Det är bra. När det gäller bostadspolitiken i övrigt så är den väldigt upphaussad. Några miljarder i bidrag till byggen av lägenheter förslår inte mer än i marginalen. Faktum är att det byggs alltmer i Sverige. Vilket i allt väsentligt beror på en stark och sund ekonomisk tillväxt i samhället.
När jag satt i bänken i kongresshallen och lyssnade på Åsa Romson vällde ett stråk av ömhet över mig. Hon talade varmt och starkt om gemenskap mellan människor i ett växande samhälle. Inte ett område för direkt regeringspolitik kanske. Men gemenskaper är bland det viktigaste som finns.