Det nya kommunstyret i Norrköping verkar trivas bra tillsammans. Vilket inte förvånar. Lars Stjernkvist, Karin Jonsson, Eva-Britt Sjöberg och Reidar Svedahl är trevliga personer med god samhällsförankring. Visst förekom det en del heta och snudd på aggressiva ordväxlingar under valrörelsen. De hårdaste angreppen mot Stjernkvist kom från Svedahl (FP) och Sjöberg (KD). Svedahl hade sin "Pekingrapport" där han framförallt gisslade Norrköpings klena resultat i mätningar av skolelevers kunskaper och företagares nöjdhet. Sjöberg attackerade först och främst den förra kommunledningens motstånd mot valfrihet och privata utförare i välfärden. Med tanke på hur valresultatet blev och på hur det kom att tolkas av Socialdemokraterna så är det korrekt att beskriva Folkpartiet och Kristdemokraterna som valsegrare. De partier som orsakade mest ilska och angrepp från de borgerliga partierna har ju lämnat kommunstyret. Miljöpartiets attityd till näringsliv och tillväxt och vänsterpartiets religiösa motstånd mot företag och valfrihet ställde till problem för Lars Stjernkvist och Socialdemokraterna. Nu är de problemen borta. Därmed faller också ett stort ansvar på Reidar Svedahl och Eva-Britt Sjöberg att vara pådrivande för att förbättra attityden till företagande och valfrihet i Norrköpings kommun. En uppgift som definitivt bör ligga inom det möjligas gräns. Med vettiga och balanserade upplägg kan jag inte se att någon av de fyra styrande politikerna ska behöva streta emot.
Budgeten som nyligen lagts fram är inte så mycket att orda om. Kommunpolitiker ska inte bedömas utifrån vad de vill göra med några enstaka tiotals miljoner kronor i de olika budgetsatsningar som presenteras. Det stora och tunga uppdraget för de ledande politikerna är att styra de flera miljarder skattekronor som ligger och rullar i skolan och i omsorgen. Att styra verksamheten så att samhället får ut största möjliga medborgarnytta ur de stora välfärdsresurserna; det är det som kommunpolitik handlar om. Ansvaret är särskilt stort på ungdomsutbildningens område. Norrköping borde redan nu presentera ett antal genomtänkta och konkreta mål för hur elevernas kunskaper ska förbättras under mandatperioden. De klena skolresultaten är Norrköpings största problem. Den låga produktiviteten gör Norrköpings skola extra kostsam. När insatta resurser i form av kostnader för lärare, lokaler och annan logistik fördelas ut på de grundskoleelever som godkänns och som går vidare in på nationella program i Gymnasieskolan, så betingar varje godkänd elev ett för högt pris. Skolorganisationen behöver vässas när det gäller systematisk uppföljning och kontroll. De fyra som nu leder Norrköping kommer inte att ha några ursäkter att ta till om skolresultaten ligger kvar på dagens låga nivåer när vi närmar oss 2018.