De allra flesta inser säkert att den svenska inrikespolitikens problem är oförmågan att anpassa sig till skiftet som skett vad gäller antalet riksdagspartier i allmänhet och till Sverigedemokraternas parlamentariska närvaro i synnerhet. Intellektuellt är det enkelt att osentimentalt inse att partierna i det förrförra århundradets politiska block behöver samarbeta med nya skärningspunkter. Intuitivt är det dock svårare att komma framåt. Det är mycket tal om utsträckta händer - som någon annan borde ta emot. Det är mycket känslor i luften och märkliga presstillställningar avlöser varandra.
I söndags kväll var M:s blivande partiledare Anna Kinberg Batra gäst i SVT:s Agenda. Hon sa i stort sett ingenting mer än att hon vill leda en "stark allians som tar ansvar för ett Sverige som vi ser förändras." Jag kan förstå att hon i sin ännu ovalda position aktar sig noga att säga något stötande för någon del av den moderata sfären. Men varför i så fall alls komma till Agenda om det enda hon vill bjuda på är några medieintränade floskler? Visst är det bråttom för Moderaterna att med en skral partikassa försöka få Kinberg Batra så allmänt känd som det bara går. Men givetvis borde hon ha passat på att säga något som hade haft chansen att fastna i minnet hos folk; som kanske hade blivit en snackis rentav. Nu var hennes framträdande så totalt intetsägande och tråkigt att klockorna stannade.
På den andra kanten höll SMP-regeringen pressträff på Harpsund i går eftermiddag. Expressens erfarne politiske reporter Niklas Svensson twittrade från plats att presskonferensen var "något av det märkligaste jag sett under mina år som politisk reporter." Och nog var det en svårtydd tillställning. Statsminister Stefan Löfven ville samarbeta med alla utom SD, sa han. Därefter ägnade sig Löfven och MP:s språkrör åt en 40 minuters hyllning av den egna budgetens alla förslag. En budget som en stor majoritet i riksdagen nyligen har förkastat. Vi har den politik och de politiker vi har: En "stark allians" som nyligen och tydligt förlorat ett val. En regering som nyligen och tydligt förlorat en budgetomröstning. Intellektuellt säger de "samarbete" till varandra. Intuitivt ångar de av beslutsvånda och ovilja att lämna sina båtar; hur rangliga de än är. Jag förstår dem. Politik är svårt. Särskilt i nya lägen. Men det här duger inte.