Stefan Löfven lär få kavla upp ärmarna långt över armbågarna de närmaste dagarna. Talmannen kommer att ge honom uppgiften att försöka bilda en ny regering. Valresultatet - i de prognosformer som det var tillgängligt för mig när Folkbladets papperstidning gick i tryck - pekar på att det blir Stefan Löfvens svåraste förhandlingsuppdrag någonsin. Ingen tänkbar majoritetsregering finns inom räckhåll hur man än vrider och vänder på saken. De nuvarande blocken erbjuder kort sagt inga bra alternativ för Sverige. Vilket väl i vart fall på lite sikt är kvällens stora positiva nyhet.
Det vill till att tänka nytt, pragmatiskt och uppgiftsinriktat. Valrörelsen ska snabbt läggas till handlingarna. Allt som lovats kan omöjligt bli gjort. Alla partier behöver ompröva och anpassa sina utspel och käcka förslag om allt mellan himmel och jord.
Inga partier förutom Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna har några påtagliga väljarvinster att glädjas över. Faktum är att de allra flesta tappar väljarstöd. Vilket särskilt gäller de partier som har regerat landet.
Att Alliansen nu lämnar över regerandets stafettpinne till Stefan Löfven bör innebära att Alliansen så sakta börjar upplösas. På de borgerliga valvakorna i går kväll lät det förvisso som om stridshingstar inom Alliansen hoppades på ett fortsatt gemensamt uppträdande som opposition. När såren väl är slickade och eftertänksamhetens kranka blekhet tränger sig på är jag dock säker på att moderata krafter inom borgerligheten kommer att acceptera förlusten och därmed avstår från att göra allt för att sabotera den nya regeringens villkor.
Ska utvecklingen gå åt det hållet så behöver Stefan Löfven ha ett mycket öppet och möjliggörande mandat att förhandla i riksdagen. Grunden för den kommande regeringspolitiken behöver solklart bygga på ekonomi, arbete och utbildning. Det är i det häradet som Stefan Löfven behöver hitta stöd och partnerskap i den nya riksdagen.
Det är stora svårigheter och hinder som ska överbryggas för att nå fram till vettiga resultat. Ändå känns det mer hoppfullt än nedstämt i dag. Visst har stabilitetspartierna M och S blivit tilltufsade. Och visst är ett rekordstort SD oroande. Men det vettiga mitten i svensk politik håller ställningarna. Det är där Sveriges framtid bor, lever och andas.