Det var ett slitsamt och kärvt möte för de socialdemokratiska riksdagsledamöterna. Under mer än åtta timmar vred och vände de på argumenten för och emot samverkan med progressiva liberaler. Jag läser om mötet i Olle Svennings nya bok "Hövdingen"; en biografi över Hjalmar Branting. (Boken recenseras på Folkbladets kultursidor 7 oktober)
På mötet som hölls för nästan hundra år sedan vann Hjalmar Brantings linje; socialdemokratin skulle åta sig ett samhällsbärande uppdrag och därför fortsätta samverka som ansvarstagande reformister. Så blev det ju också i det stora hela. 1920-talet var stökigt på många sätt och vis. Strejker och andra arbetsmarknadskonflikter stod som spön i backen i Sverige. Stora delar av Europa plågades av fattigdom och social oro efter det första världskriget. Medan demokratin och rösträtten kämpade sig fram i väst slog kommunisterna i Ryssland till med en diktatur.
Också i våra dagar sitter socialdemokrater i långa möten och diskuterar hur de ska förhålla sig till det samhällsbärande uppdraget i politiken. Politiken som sådan ter sig ungefär lika stökig så här på tröskeln till 2020-talet som vad den var för hundra år sedan. Med väl detta sagt är det viktigt att understryka att de politiska kontroverserna och konflikterna i dag mer är av intern branschkaraktär än uttryck för våldsamma sociala spänningar i samhället.
Det vi ser är hur de "vanliga och hyggliga" partierna våndas över relationerna till det växande och "elaka" partiet. Det är denna relationsfråga som riskerar att framkalla en regeringskris här vad det lider. Problemen beror också på det senaste dryga kvartsseklets blocktänkande. Det är uppenbart för mycket begärt att partierna i ett enda slag ska befria sig från både blockstrukturer och beröringsångestar visavi SD. Därför blir det ett nervöst kattrakande under hösten.
Om knappt två veckor har vi av allt att döma en S-MP regering på plats. Överlever den bräckliga regeringen budgetvoteringen i december så kan Löfvens etta bli en stark och framgångsrik regering. En regering som i samverkan med reforminriktade liberaler och konservativa tar itu med flera utav samtidens stora och besvärliga frågor utan att stirra sig blind på vad Åkessons kompani gör och inte gör. Och utan att hänga upp sig särskilt mycket på varje stavelse i de valprogram som nu fyller återvinningscontainrar runt om i landet. Väljarnas dom är tydlig. Väljarna är nöjda med det mesta. Det enda som sticker ut är missnöje med invandring och integration. Vilket säkerligen är ett samhällsområde där Löfvens etta ska räkna med många kärva och slitsamma möten.