Det finns ord som mer än andra markerar ett slags politiskt utanförskap. Ord som proklamerar och slår fast vad (någon annan) ska göra, ord som markerar att det inte är något att diskutera. Jag tänker framförallt på ordet "måste". I en allt annat än vetenskaplig undersökning har jag kommit fram till att avståndet till de politiska milttmiljöernas realiteter har samband med hur pass frekvent som politiker, debattörer, krönikörer och ledarskribenter använder sig av måsteordet när de framträder. Sambanden är enkla. Väldigt många måsteord signalerar väldigt stort avstånd till de politiska verkligheterna.
Måste är ett ord som inte minst ligger särskilt väl i mun på människor till vänster och höger som upplever sig ha skådat det ideologiska ljuset där det framstår som glasklart vad som måste göras om världen och tillvaron till exempel ska bli fri, rättvis, klimatneutral och/eller sant demokratisk: Nu måste Löfven göra det och detta, Wallenbergarna måste göra si eller så, Kinberg Batra måste väl för allt smör i Småland begripa vad hon måste göra, nu måste USA ut eller in i det ena eller andra landet och FN måste ta tag i stort och smått.
Det är naturligtvis inget fel i att uttrycka åsikter och uppfattningar om vad och hur man tycker att saker och ting borde utvecklas. Problemet med måsteordet är att det är så endimensionellt. Ett sådant ord som måste bör enligt min mening reserveras för de tillfällen då det inte är någon som helst tvekan om vad politikerna faktiskt måste göra. Det är därmed enbart i exklusiva undantagsfall som måsteordet slår ut ord som bör, överväga, fundera på, pröva på allvar och titta på. Politik är nämligen inte en bransch för tvärsäkra. På de flesta samhällsfält finns en handfull någorlunda hedervärda uppfattningar som det kan argumenteras för. Måstelösningar lyser kort sagt med sin frånvaro när det kommer till sådant som invandring, skolkunskaper, arbetslöshet, kriminalitet och mycket annat. De som dessutom kryddar sina måsteinlägg i debatten med att slänga på ett "mass" framför begrepp som invandring och arbetslöshet är verkligen ute och cyklar i den svenska politiska terrängens utmarker.
Egentligen är det väldigt lite som måste göras om en tänker efter. För att bara nämna något så måste ju inget vara precis som det är idag för att vara bra. Omvänt är det ju så att allt i dag absolut inte måste ändras för att bli bättre sedan.
Vi måste inte ens önska varandra ett gott nytt år. Vi måste inte se fram mot 2015 med en massa förhoppningar om det ena eller andra. Men bara för att vi inte måste så tycker jag att vi kan göra det ändå. Jag tror det blir ett bra år där Sveriges politiker kommer att vinnlägga sig om att göra det bästa för Sverige även om det svider i partiskinnet lite då och då.