Vesna Prekopic är en av de företrädesvis unga och mestadels välformulerade personer som skriver opinionsartiklar på Dagens Arena; en vänstersossetidskrift på nätet som enligt egen utsago är ”oberoende och progressiv”.
I en artikel på temat "Migrationens möjligheter" i går gav sig Prekopic in i den eviga diskussionen om vad som kommer först: individen eller kollektivet? Och om vilken förlängning av ordet klass som är viktigast; resa eller kamp? Hon slår för sin egen del fast att "vi behöver klasskamp".
I ett nutidshistoriskt perspektiv kan Vesna Prekopics tankar om klassresor och klasskamper sättas in i ett svenskt politiskt 1920-talssammanhang. Per-Albin Hansson (S) och den frisinnade och lite från och till tjänstgörande statsministern Carl-Gustaf Ekman hade - som bland annat Anders Isaksson har skildrat i sin mäktiga svit av böcker om Per-Albin - ett antal debatter om jämlikhetens tankeprocess bäst borde börja i den enskilde eller i gruppen. Per- Albins startpunkt var att "allas möjlighet till ett drägligt liv är till nytta för envar". Medan C-G Ekman föredrog ansatsen "Envars möjlighet till ett drägligt liv är till nytta för alla". Herrarna ägnade sig inte åt en lek med ord. Det gör inte heller Vesna Prekopic nu nittio år senare. Balansen mellan kollektiva nyttigheter och individuella friheter är viktig. Ett ord har hon dock fått om bakfoten. Klasskamp är ett begrepp som socialdemokratin tidigt lade åt sidan. Och klassresor är i mina ögon något av ett signum för den socialdemokratiska maktutövningen.
Vesna Prekopic tar ansats i regeringens satsningar på att få ner arbetslösheten. Prekopic är - om jag förstår henne rätt - kritisk mot de klassresemässiga individuella inslagen - typ traineeplatser och utbildningskontrakt i regeringspolitiken. "Det handlar inte om individens vilja eller personliga motivation att skaffa sig ett bra liv. (--) Förutsättningarna för ett liv som grundats i en kvalitativ utbildning som kan leda till försörjning måste ges alla medborgare.”
Hon ställer individuella framsteg mot kollektiva. Som om snabba framsteg för vissa invandrare skulle försämra tillvaron för andra invandrare. Som om framstegshungriga barn som använder det fria skolvalet för att komma bort från en katastrofskola i invandrarförorten skulle vara något slags svikare? Som om invandrarföräldrars hårda motivation för att deras barn ska få ett bra liv inte vore guld värt för det svenska samhället?
Envar är inte sin lyckas smed. Så är det. Men det är heller inte kollektivet. Den som inte bryr sig om sig själv får snart svårt att bry sig om andra på ett vettigt sätt. Tänk på att just du är en viktig del av alla.