Det blir inte lätt att efterträda Fredrik Reinfeldt. Ett "politiskt självmordsuppdrag" säger Göran Eriksson, politisk analytiker på Svenska Dagbladet. Så kanske det är. Reinfeldt är inte bara moderaternas mest framgångsrika politiker någonsin. Han är hela den borgerligt partipolitiska sfärens mest lyckade politiker någonsin.
Å andra sidan är det politiska minnet kort. Vilket är både en god och dålig nyhet för Moderaterna. Det goda med det korta minnet är att Reinfeldts efterträdare inte ständigt kommer att jämföras med partivännen som var statsminister längre än någon annan. Det dåliga med det korta minnet är att väljarna snabbt kan glömma att Moderaterna är ett statsbärande och samhällsbärande parti som bör ha 25-30 procent av rösterna.
Valet av efterträdare kommer sannolikt att påverkas av vilken sida av det korta minnet som partistrategerna hoppas mest på.
En ny partiledare som politiskt avviker tämligen nyansrikt från Fredrik Reinfeldts nymoderata attityd får chansen att börja om och kommer lättare att ses som en egen person som inte jämförs med företrädaren i parti och minut. En ny partiledare som liksom bara kliver vidare i Reinfeldts kostym och som uppträder som en statsminister i opposition kommer att påminna väljarna om sambandet till den statsbärande eran. Det är inget lätt val. Båda förhållningssätten kan gå åt helsike. Båda kan bli framgångsrika.
Några jippon á la Centern eller Vänstern kommer Moderaterna hur som helst inte att hitta på i valberedningsarbetet. Valberedningens ordförande Lars-Ingvar Ljungman från skånska Vellinge konstaterade i radions Studio Ett i går eftermiddag att valprocessen ska genomföras på "sedvanligt sätt".
Vilket enligt Ljungman betyder att partiets lokalförbund och medlemmar kommer att ha möjlighet att påverka vem som till slut blir vald.
För dagen tycks M:s gruppledare Anna Kinberg Batra vara den enda kandidaten. Hon har vare sig sagt nej på samma bestämda sätt som Catharina Elmsäter Swärd gjort eller avböjt mer glidande som Ulf Kristersson och Tomas Tobé.
Kinberg Batra förefaller vara utpekad av den partiledning som nu lämnar Moderaterna. Huruvida detta kommer att vara en fördel för henne eller inte avgörs av hur och var kvarvarande och tongivande moderater anser att vallyckan kan bli störst framöver. Ska M röra sig i trygg, maktnära och nymoderat terräng? Eller finns det en utbredd längtan efter att åter få skälla på Las och på värnskatter och efter att som förr få propagera för Nato och friskolor?