Händelserna i Paris där islamistiska mördare slog till mot judar, satirtecknare och poliser ska sannolikt inte betraktas som enskilda och/eller spontana våldsutbrott. Polis och militär i flera europeiska länder går nu till anfall mot grupper av terrorister. I nyhetsrapporteringen framkommer att en gemensam länk mellan terroristerna ofta är att de varit i Syrien för att kriga på Islamiska statens sida.
Enligt den svenska säkerhetspolisens chef Anders Thornberg har ett 80-tal svenska medborgare återvänt till Sverige krigsinsatser i Syrien. Det är inte mycket annat att göra än att hoppas att Säpo håller ett vaket öga på dessa eventuella terroristämnen.
Terrorism behöver ett antal beståndsdelar för att komma till liv. Grundläggande är mixen mellan skruvade, våldsförhärligande ideologier och personer med mentala störningar av olika slag. För att det ska bli något annat än fanatiska facebookinlägg av det hela krävs dessutom kompetens och resurser i form av pengar, planering, vapen, nätverk och tålamod. 1970-talets terrorgrupper hade oftast kommunistiska förtecken. I sina fantasier utövade terroristerna något slags klasskrig som gav dem rätt att mörda och råna och kidnappa. Ett par årtionden senare kollapsade kommunismen totalt och duger nog knappast som idéstoff för något mer än skrivbordsterrorister nuförtiden. Andra hemska idéer är dessvärre mer uthålliga. Hat mot judar - och sedan 67 år tillbaka - hat mot Israel blandas inte så sällan till dödliga och grumliga brygder med förfärande resultat. I det perspektivet finns det flera länkar mellan 1970-talets terrorism och morden på judar i Paris i förra veckan. 1972 mördades 11 israeliska idrottsmän på OS i München av medlemmar i den palestinska gruppen Svarta september. Samma år mördades 26 personer i en attack på flygplatsen i Tel Aviv som utfördes av palestinska PFLP i samarbete med japanska röda armén.
SVT och SR har i flera inslag rapporterat om ökad oro och rädsla bland judar i Europa. Vilket är mycket lätt att förstå. Dels på grund av morden i kosherbutiken i Paris. Dels och kanske framförallt för att de judiska brottsoffren varit en bisats i de breda mediala sammanhangen. Medan satirtecknare och den döde polismannen med muslimsk bakgrund har hyllats som hjältar har de mördade judarna förträngts.