Statsminister Stefan Löfven måste vara en av Sveriges största optimister. Det är enastående starkt att han står upp och är kvar i ämbetet med tanke på hur utskälld, nedtryckt i skorna och så utsatt för spe och häckel som han varit under året som gått. Han har hittills visat sig ha en särpräglad förmåga att studsa tillbaka när han nästan golvats av förlorade budgetvoteringar, av den kraschade Decemberöverenskommelsen, av invandringskrispolitik åt först det ena tämligen extrema hållet och sedan åt det andra tämligen extrema hållet, av stora förluster av LO-väljare till SD och av rekordras i förtroendemätningarna.
Orkar han hänga i och kan den taniga minoritetsregeringen klamra sig kvar i några år och på något sätt klara sig igenom nästa val så är det mer eller mindre solklart att Löfven kommer att bli en vinnare. Det är liksom så det nästan alltid fungerar. Det är "Fula ankungen syndromet" som styr processerna i sådana här fall. Göran Persson är en som vet hur det där känns. Att han lyckades sitta kvar efter valet 1998 var en bedrift så tilltufsad som han var. Ett par år senare var han närmast landsfaderligt omtyckt och respekterad.
Det brukar ju sägas att ungdom är ett handikapp av övergående natur. Det goda budskapet för Stefan Löfven är att det förhåller sig på samma sätt med oerfarenhet. Löfven har i runda slängar hunnit samla på sig femton månaders regeringserfarenhet. Vilket inte är särskilt mycket jämfört med de allra flesta i raden av socialdemokratiska statsministrar som gått före honom. Stefan Löfvens femton månader har dock till stor del varit så tuffa att de borde räknas dubbelt. Hans erfarenheter borde ge honom en lång rad insikter som han vad det lider kan börja använda för att utveckla sin förståelse för den politiska tillvarons krav på sina ledare i allmänhet och på statsministern i synnerhet.
Stefan Löfvens optimistiska sinnelag är förmodligen helt okonstlad; sannolikt ett starkt personlighetsdrag. Pliktkänsla är också något som ligger Löfvens hjärta nära. Men enbart plikt hade inte räckt för att han skulle orkat att ha tagit sig igenom de senaste femton månadernas turbulens och radda av uppdrag och situationer där Löfven uppenbart känns sig besvärad i sin ämbetsutövning. Det är optimismen - det här ska nog ordna till sig! - som håller honom stående och gående.