I dag öppnar handeln med utbildningsföretaget AcadeMedias aktier på Stockholmsbörsen. Denna händelse har åter släppt lös de "isberg av doktriner" - för att låna ord av Kjell-Olof Feldt - om företagande, vinster och om ägande som lagrats inom vänstern och i vissa liberala fickor i sekel och decennier.
En stor del av argumenten mot välfärdsföretag är enbart ideologiska och därför tämligen ointressanta. Ideologi är ju ett annat ord för "bilder av verkligheten". Det där bildfäktandet är inte riktigt min passion.
Läs gärna: Rune tar mig hela vägen hem.
De som till exempel anser att vinstdrivande företag är diskvalificerade från möjligheten att göra samhällsnytta just därför att de är vinstdrivande; vad ska man säga till dem mer än att de driver en åsikt som inte behöver generas av någon närgången verklighetskontakt?
De som bär på bilder av verkligheten där företag som till exempel gör plastpåsar eller bilar kan tillåtas gå med vinst, där gränsen istället dras vid företag som levererar utbildning eller vård; vad ska man säga till dem mer än att de har mycket tunt med verklighet på fötterna?
De som accepterar att företag kan tillåtas driva välfärdsverksamheter, så länge företagen i fråga är små och experimentella och inte stora och konceptuella; vad ska man säga till dem mer än att de blandar ihop saker och ting på ett olyckligt sätt?
De som gärna ser både små och stora välfärdsföretag inom alla sektorer utom skolan, eftersom myndighetsutövande betygsättning och privata vinstintressen är en samhällsfarlig brygd; vad ska man säga till dem mer än att be dem tänka lite längre?
Läs gärna: Kriminell isolering.
Vinstintresset i alla långsiktiga affärsrelationer - som vårdskolaomsorg - gynnas framförallt av att de som använder sig av företagets tjänster är nöjda och mycket nöjda med vad de får. Möjligheten till överskott i kassan bygger således på hög kvalitet och inte på låg kvalitet. Så är det i alla branscher där kunderna inte är inlåsta i låsta strukturer. Offentliga monopol utan utvecklad valfrihet är sannolikt det allra sämsta alternativet ur kvalitetssynpunkt.
En mix av licensierade utförare av olika slag som gör sitt jobb i en valfrihetsstruktur och med en statlig infrastruktur för köer, betyg och annan vital myndighetsutövning är sannolikt det allra bästa för kvaliteten.
De ideologiskt bildtroende är det däremot inte så mycket att göra åt.