Narkotikaberoende är ett starkt gemensamt drag för den grupp om 11 600 kriminellt högaktiva personer som står för över 60 procent av all brottslighet i Sverige. Den åttonde november skrev jag här på ledarsidan om rapporten där Brottsförebyggande rådet granskade och kartlade den mest kriminellt aktiva gruppen.
Att framleva sina dagar i ett drogberoende tillstånd är aldrig särskilt kul. Särskilt inte om drogerna är av de mer kraftigt giftiga och nedbrytande sorterna där det är hart när omöjligt att kombinera drogandet med ett hyggligt och arbetslinjeinriktat liv i övrigt. Och ännu mer särskilt inte om narkotikaberoendet samexisterar med fattigdom, okunskap, annan sjuklighet, hemlöshet och våldsindränkta relationer.
För de människor som är allra mest kriminella spelar behovet av droger en stor roll. Det är behovet av droger som triggar behovet att utföra stölder och rån för att få pengar som går att omvandla till droger. De sjuk-förtidspensioner och/eller socialbidrag som de flesta av de gatunära missbrukarna har att leva på förslår inte långt för den som vill använda pengarna till narkotika. Därför behövs inkomster från stölder och rån.
Om de narkotikaberoende människorna istället fick tillgång till legal narkotika eller så kallad substitutionsbehandling med läkemedel som stoppar suget så skulle en stor del av behoven av kriminalitet kunna avvecklas. Inte på en gång och inte automatiskt och inte för alla. Men för ganska många. Vilket vore vinstlotter för såväl enskilda människor som för samhället.
Narkotikaberoende är ett slags sjukdom. Många beroende har dock sällan eller aldrig varit i närheten av att få kvalificerad och uthållig medicinsk hjälp mot beroendet. Det känns som om den gamla moralistiska ryggsäcken från förr hänger sig kvar på narkotikafältets plågade ryggar. Partipolitiskt är det vad jag känner till endast Vänsterpartiet som vill ha mindre av kriminalisering och mer av kvalitetsvård för drogberoende människor. Övriga partier visar endast ett förstrött intresse för saken. Vilket antagligen beror på att partierna är rädda för att kunna uppfattas som "drogliberala". Vilket är lika felaktigt som beklagligt. Sveriges restriktiva narkotikapolitik syftar till att försvåra för ungdomar att komma i för tät kontakt med beroendeframkallande och farliga droger och till att försvåra för illegal produktion och handel med narkotika. Narkotikapolitiken har däremot inte till syfte att bistå med vare sig dödshjälp för aktiva och beroende missbrukare eller katalysatorkraft för ökad kriminalitet.
Fler partier borde följa Vänsterpartiet i drogfrågan. När ska M våga bli nya? Har SD tagit några intryck av den bortgångne William Petzälls öde? Har S några planer på omtanke? Funderar FP på att bli lite liberala? Vågar MP bli mer gröna?