Kerstin Alnebratt från Göteborg ska leda socialdemokraternas valanalys. Det är ett spännande val av analysperson. Kerstin Alnebratt har egna mjuka och hårda erfarenheter av livet som aktiv politiker. Hon vet hur det är att i ena stunden lyftas fram och upp till ett kommunalrådsuppdrag därför att hon är som hon är, för att i nästa stund tvingas bort från uppdraget för att hon är som är. Det senaste decenniet har Alnebratt ägnat åt att utbilda sig, att arbeta i akademiska miljöer och åt att odla mer avspända och fritidsaktiga relationer med S-politiken.
Personligen har jag ett kluvet förhållande till valanalyser. Risken för lämpliga efterhandskonstruktioner är alltid överhängande. Saker som en alltid sagt upprepas en gång till; utan någon större analys. Den gudabenådade skribenten Dieter Strand konstaterade någon gång och någonstans att den enda valanalysen han fann mödan värd att sätta på pränt var dessa ord: "Ibland vinner man och ibland förlorar man".
Lite väl torftigt kanske; till och med för mig. Det finns ju onekligen en hel del tankar att vrida och vända på och ett gäng siffror att analysera från olika håll.
Socialdemokraternas högsta valresultat ligger 40-50 år tillbaka i tiden. Medan huvudkonkurrenternas högsta resultat endast ligger fyra år (M) respektive ett par månader (SD) bakåt i tiden. Den eventuella resultattrenden är ju inte så munter om vi bara drar ut linjen några val framåt. Å andra sidan kan det ju faktiskt vara så att socialdemokraternas resultat på dryga 30 procent nu i september 2014 bör räknas in som av partiets allra bästa valresultat någonsin. Att bli största parti i konkurrens med åtta andra partier - dessutom efter några ovana och sällsynt jämmerliga år i opposition - är betydligt större i mina ögon än att hämta in över 40 procent i den gamla politiska miljön där det fanns fem riksdagspartier, ingen borgerlig Allians, där vänstern var kommunistiska gubbar och där Socialdemokraterna var det enda regeringsparti som folk under 50 visste om.