Förenta Nationerna fyller 70 i år. Måste vara en av världens mest utskällda 70-åringar. Ändå på något sätt med där framme i händelsernas spets. År efter år samlas världens ledare i den där skrapan i New York. De håller sina tal, de nätverkar och framförallt så träffas de på hyfsat neutral mark.
Under toppmötet i FN som hållits nu i dagarna hade såväl Rysslands Vladimir Putin som USA:s Barack Obama anledningar att frösätta ett militärt samarbete för att försöka få till ett slut på kriget och terrorn i Syrien. Vilket i sin tur och i ett senare skede kanske kan påverka omfattningen av Västs ekonomiska blockader och sanktioner mot Ryssland. Och vilket i den bästa av världar kanske kan få Ryssland att dra sig ur kriget mot Ukraina. Världspolitikens dominobrickor kan börja falla åt rätt håll. Eller så går det på något helt annat sätt. Poängen i denna betraktelse är att FN erbjuder en arena där världsledare - demokrater och despoter i salig blandning - kan interagera utan att behöva boka uppseendeväckande och prestigefyllda statsbesök med varandra. Vilket är stort nog i sig.
Visst är det svårt att säga vad som hade skett och inträffat om inte om hade funnits. Men räknar vi 70 år bakåt från nu så hamnar vi på år 1945; året då andra världskriget avslutades. Sedan dess har världen inte tvingats uppleva krig och förintelser i den omfattningen som detta krig bjöd på. Nog är det rimligt att anta att FN har något med detta framsteg att göra? Så ser i vart fall jag på saken.
Sverige är av hävd en stor FN-vän. Vilket i vart fall till viss del beror på vår militära alliansfrihet. Sverige har så att säga behövt ett eget gäng att hänga med. Nu har det väl ändrats något med medlemskapet i EU och med den öppet mycket nära relationen med Nato. Det finns idag många internationella sammanträdesbord där svenska politiker slår sig ner för att fatta gemensamma beslut.
Aleksander Gabelic är ordförande för det svenska FN-förbundet och socialdemokrat. Senast jag träffade honom var på Frankrikes ambassad i Stockholm. Då fick Gabelic en medalj av Frankrikes ambassadör. Häromkvällen hade jag glädjen att träffa honom igen. Denna gång på ett socialdemokratiskt möte i Linköping med termoskaffe och kanelbullar.
Gabelic är en fascinerande person med ett varmt bultande FN-hjärta; en pragmatisk utopiker av bästa sort. Han kan i ett andetag klokt förhålla sig till att ordet "demokrati" inte fick nämnas i ett av de mer progressiva utvecklingsmålen som FN satt upp för år 2030. "Annars hade det inte blivit några gemensamma utvecklingsmål", sa Gabelic. Så är det. I nästa andetag kastar Gabelic fram visioner om allt som FN skulle kunna göra för världens människor om bara Sverige och andra länder satsade mer och hårdare på att ge FN mer kraft. "Skriv det Widar", sa Aleksander Gabelic.