På påskdagen publicerade sig energiminister Ibrahim Baylan och miljöpartiets energipolitiska talesperson Lise Nordin på Dagens Nyheters debattsida. Artikeln var ett slags avsiktsförklaring för elpolitiken framöver. De båda regeringsföreträdarnas målsättning är att elsystemet ska vara 100 procent förnybart inom 20 år.
Artikeln avslutades med orden: "Nu behöver vi sätta oss ned och hitta en gemensam väg framåt."
De som Nordin och Baylan ska sätta sig ned med för att hitta den där vägen framåt är politiker från de fyra borgerliga och forna regeringspartierna.
Artikeln på DN Debatt är ett litet mästerstycke. Här och där i de sedvanliga ordmassorna öppnas intressanta dörrar och stigar för en framtida färd som borde kunna intressera politiker i en tämligen bred krets. Vilket inte är ett illa dagsverke av de två regeringspartierna som är sprungna ur respektive elälskar- och elhatartraditioner.
En del av orden i artikeln har därför vägts med guldvåg. Det mest intressanta avsnittet är det som har getts rubriken "En tydlig färdplan till målet.".
Färdplanen är naturligtvis inte särskilt tydlig. I en av kärnfrågorna - kärnkraftens möjlighet att verka på ett sunt och lönsamt sätt i några decennier till - är det dock svårt att tolka budet från Nordin/Baylan på något annat sätt än att Miljöpartiet kan tänka sig att ändra så pass mycket i kärnkraftens skatter och regelverk att kärnkraftsägarna i sin tur kan tänka sig att fortsätta som ägare.
Kärnkraften står för ungefär 40 procent av elproduktionen i Sverige. Ägarna har redan meddelat att fyra reaktorer kommer att stängas framtill 2020. Bara detta är svårt nog för energibalansen i Sverige. Skulle fler av de återstående reaktorerna stängas i förhand så kan det gå illa för industri och hushåll inte minst i södra Sverige.
För att avveckla kärnkraften på ett samhällsvänligt sätt krävs således satsningar på den kärnkraft vi redan har. Detta har Miljöpartiet insett och gått med på. Socialdemokraterna har samtidigt gått med på att datumsätta en målsättning om slutet för kärnkraften. Låt vara att tjugo år framåt är en dubbel evighet i politiken. Men ändock. Här talar vi inte bara om att MP tvingats till det ena och det andra. Även Baylan har sträckt sig långt.
Så tolkar jag artikeln.