Oväntade saker händer alltid. En statsminister som blir illamående några timmar och tas till sjukhus direkt från Arlanda leder till att sökarljuset blixtsnabbt riktas mot vice statministern Åsa Romson som ska ta över utifall att statsministern avlider. Det visade sig då att Åsa Romson i själva verket inte alls var vice statsminister på det där sättet som en vicepresident i USA befinner sig ett hjärtslag från Ovala rummet.
Romson är förvisso vice statsminister. Men skulle det nu ha varit så att Stefan Löfven inte bara mått lite illa efter flygresan från Addis Adeba utan i stället trillat av pinn så hade istället Margot Wallström tagit över rodret i avvaktan på utnämningen av en ny statsminister.
Wallström hade tagit över i kraft av att vara det tjänstgörande statsråd som haft flest regeringsår på nacken. Enligt Regeringsformen är det nämligen så det fungerar om inte statsministern utsett en särskild ställföreträdare. Att utnämna någon till "vice statsminister" är inte att betrakta som ett grundlagsreglerat utpekande av en ställföreträdare.
I brist på annat att bråka om så uppstod en intensiv sommardebatt om det lämpliga i att utse statsråd med enbart representativa titlar. En moderat riksdagsledamot hann till och med att göra en anmälan till riksdagens Konstitutionsutskott innan det stod helt klart att konstitutionen inte har något med detta att skaffa.
Åsa Romson är dock långtifrån ensam i regeringen om att stoltsera med en representativ titel. En del statsråd har klockrent operativa titlar där sambandet till statens ansvar och verksamhet är solklart. Försvarsminister, Socialförsäkringsminister, Utrikesminister, Finansminister, Infrastrukturminister, Högre utbildnings- och forskningsminister, Statsminister, Migrationsminister, Justitieminister och Inrikesminister är exempel på statsrådstitlar som är vad de heter.
Ett antal statsråd har emellertid titlar som gör att de kan kvala in i Romsons representativa grupp. Att ha en Bostadsminister känns till exempel ganska onödigt. Staten vare sig bygger eller finansierar bostäder i mer än högst marginell mening. Barn- och äldreministrar, Gymnasieministrar, Sjukvårds- och idrottsministrar, Framtids- och innovationsministrar är utifrån samma resonemang knappast något mer än representativa uppdrag där det i själva verket är någon/några andra som har hand om verkstaden.
Jag klagar inte särdeles mycket över detta. Det jag vill ha sagt är dels att Åsa Romson inte behöver känna sig utsatt eller ensam. Och att det dels vid närmare eftertanke var klokt av Stefan Löfven att avstå från att utse en Integrationsminister. Det räcker med de representativa ministrar som redan finns.