Visst vore det kul med ett strongt och rejält liberalt parti i Sverige. Det har jag efterfrågat länge. För min egen del känner jag mig tämligen väl hemma inom den reformistiska och konservativt återhållsamma socialdemokratin. Det eftersträvansvärda med ett liberalt parti handlar i mina ögon mest om att de frihetliga, de individuella och de auktoritetsstormande perspektiven behövs för balansens och friskluftens skull. Det kan bli lite torftigt och enahanda när alla jagar efter SD, svenska värderingar och ordning och reda.
Mer att läsa: Närmare än man kan tro.
Sett från den synvinkeln vore det förstås tacknämligt om krisen hos Liberalerna ändade i att Birgitta Ohlssons falang tog över efter Jan Björklund. Problemet är bara att det knappt finns några intresserade och lediga väljare för tillfället. Det liberala vandrar som oftast lite vilset i den svenska politiken. Någon liberal vänster har vi typ aldrig haft; vårt vänsterparti är årsbarn med Sovjetkommunisterna och kom till genom en utbrytning ur Socialdemokraterna. Vilket är en stor skillnad gentemot till exempel Danmark där det vänstra partiet föddes genom en utbrytning från Danmarks kommunistparti.
Mer att läsa: Björklunds fördomar.
Annie Lööf har tagit hand om de marknadsliberala och grönliberala väljarrörelserna från moderater och miljöpartister som tröttnat på sina partiers tilltagande socialdemokratisering och maktanpassning. Lööfs liberala ledning lär bestå. Det finns nog kort sagt inte så mycket att hämta för ett Ohlssonskt präglat socialliberalt parti.
Mer att läsa: Hon vill inte bli partiledare.
Det finns en risk/möjlighet att Liberalerna har stigit upp på en liknande vagn som gav Håkan Juholt till Socialdemokraterna. Falangstriderna blir så hårda att maktstrukturerna kollapsar och närmast vem som helst kan ploppa fram ut hatten. Självklart kan Liberalerna ha större tur än Socialdemokraterna. Turbulensen kan bana väg för ett okänt stjärnskott som tar partiet ut ur öknen.
Kanske föds det fram en variant av Bengt Westerberg? Han som en gång i tiden skapade framgång för Folkpartiet – som det hette då det begav sig – med liberala reformkrav om ”eget rum i långvården” och om rätten till personliga och egenstyrda assistenter för människor med svåra funktionshinder; kosta vad det kosta ville.
På sista raden är dock stalltipset att sluggerliberalismen kämpar på ett par år till. Vilket nog för dagen är det minst dåliga för Liberalerna.