Socialdemokratiska regerings- och riksdagsledamöter som yttrar sig offentligt tryfferar sedan några år tillbaka - nästan oavsett vad saken gäller - sina manus och artiklar med frasen "Den svenska modellen ska utvecklas - inte avvecklas." Sådant frasupprepande - oavsett var det kommer ifrån - tänder mina gäspreflexer. Politiker som framstår som robotar som upprepar vad andra sagt åt dem att säga påminner mer om den nordkoreanska hejaklacken i ishallen på de pågående olympiska spelen än om självständig och seriös strid för det som står en nära hjärtat.
Tvivlen om övertygelsen bakom fraserandet om den svenska modellens förträfflighet ökar också då regeringen och socialdemokratin visar sådan saktfärdighet med att stå upp för modellen även när det blåser och viner om öronen.
Fundamentet i den svenska arbetsmarknadsmodellen är kollektivavtalen som omfattar runt 90 procent av alla som lönearbetar i den vita sektorn. Enkelt uttryckt så innebär avtalen att löntagarna vinner social och ekonomisk trygghet medan arbetsgivaren vinner fred och ordning på arbetsplatserna.
Containerterminalen vid Göteborgs Hamn är sedan lång tid tillbaka ett stridsfält där den svenska modellens anseende står på spel. Grundproblemet är att arbetsgivaren inte vinner fredsplikt trots att de har ett kollektivavtal med LO-förbundet Transportarbetarförbundet. En konkurrerande förening - Hamnarbetarförbundet - vägrar att skriva under avtalet och stör från och till verksamheten med strejker och blockader av olika slag. Anarkin vid containerterminalen är en svår prövning för Göteborg, för svensk exportindustri och för trovärdigheten i den svenska modellen.
Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) och ordföranden i hamnstyrelsen Ulrica Messing - tidigare statsråd S - driver tillsammans med kommunstyrelsens ordförande Ann-Sofie Hermansson (S) på för att få till stånd lagändringar som omöjliggör så kallade "vilda strejker" av det slag som pågår vid Göteborgs Hamn.
Stödet från fackföreningsrörelsen och från övriga socialdemokratin är dock blekt och nervöst. Romantisering av strejkrätten tycks överflygla lusten att stå upp för den svenska modellen när det verkligen gäller. Det är illavarslande. Ska fraserna visa sig vara luft?