Margot Wallström tycks som utrikesminister ha ungefär samma ställning som Carl Bildt. Båda är seniora, har sina egna globala nätverk, räds inte att tänka själva om så skulle behövas och när det gäller viljan och förmågan att sköta utrikespolitiken på egen hand så förefaller Bildt och Wallström att vara ungefär lika goda kålsupare. Carl Bildt och Margot Wallström förenas också av att vara lika förbålt populära i breda kretsar som vad de är förpinat impopulära i andra kretsar.
I de mätningar av statsrådens popularitet och igenkänningspotential som brukar göras så vann Bildt för det mesta på sin tid och Wallström vinner det mesta nu på sin tid. Jag vet inte vad det är hos dessa båda proffspolitiker som får känslorna att svalla såsom de gör. Kanske är det just de egensinniga karaktärerna och/eller deras respektive lätta leenden i mungiporna som signalerar om en lätt road distans såväl till sig själva som till deras ämbeten? Så är det i vart fall för mig. Jag gillar både Bildt och Wallström.
Mer att läsa: Margot Wallström visar vägen.
Vilket inte är synonymt med att jag står och hurrar för allt vad de företar sig. I mina ögon var Carl Bildt till exempel alltför fixerad vid ryssen som ett slags evig arvsfiende. Det kändes som om Bildt tappade både nyanser och omdöme när det kom till ryssen. På motsvarande sätt har Margot Wallström inte haft nyanser och omdömet påkopplat när hon angripit Israel eller när hon ger återkommande nålstick åt Nato, åt USA och därmed åt sin partikollega försvarsministern Peter Hultqvist. (Som kanske fick en liten revansch i den senaste popularitetsmätningen från Aftonbladet där Hultqvist gick om Wallström?)
Mer att läsa: Carl Bildt kan ha nyckeln.
Den Wallströmstorm som nu brutit ut i borgerliga kretsar har jag dock svårt för. Hon anklagas för att "vika ner sig för mullorna" därför att hon inte ger demonstranterna i Iran fullt stöd i sak när de kräver att regimen ska störtas. Demonstrationerna har pågått i en våldsam miljö med många döda och med många oklara omständigheter. I det upphetsade läget ägnar sig Wallström åt klassisk diplomati istället för att tjoa med Trump. Det är en klok hållning som naturligtvis inte har ett dugg att göra med sympati för teokratiska styren som det iranska. Och det är en klok hållning som i mina ögon förstärks av att den delas av Carl Bildt.