Emmanuel Macrons snabba framgång som politisk entreprenör i Frankrike har satt det politiska Frankrike i turbulens, rapporterar Sveriges Radio. Flera kända politiker från andra partier och andra kända människor av olika slag anmäler nu sitt intresse för att vara med i Macrons nybildade parti inför parlamentsvalen i mitten av nästa månad.
Lusten att bilda nya partier - lusten att prova lyckan i politiken - kommer säkert som amen i kyrkan att tillta i styrka i många andra länder. Som till exempel Sverige. Vi vet ju dessutom av egen erfarenhet att det går att bilda ett parti på vårvintern ett valår för att i september dansa in i riksdagen. Det var vad Ian Wachtmeister och Bert Karlsson gjorde med sitt Ny Demokrati redan 1991.
Man kan ju tycka att marknaden så att säga borde vara mättad. Vi har redan åtta riksdagspartier och ett nionde - Gudrun Schyman - kan vara på väg in. Räcker inte det och blir över?
Nja. Osvuret är bäst. Långt tillbaka i tiden bestod riksdagen decennium för decennium av fem partier. I ett sådant orörligt system var det ett oerhört brott mot det invant förväntade att dra igång nya partier med sikte på riksdagen. KD fick mala på länge i lingonserierna innan Alf Svensson med Centerpartiets hjälp tog säte i riksdagen i mitten av 1980-talet. Den avhoppade folkpartisten Per Gahrton behövde bara vänta i åtta år innan hans skapelse Miljöpartiet tog sin in i parlamentet 1988. Sverigedemokraterna fick slita desto längre innan de 2010 planterade sina första mandat i den parlamentariska myllan på Helgeandsholmen.
Problemet med flera av de nya - och något av de gamla - partierna är att de är udda och konstiga visavi vanligt folk. Vilket i sin tur gör regeringsbildningarna onödigt irrelevanta och plågsamma. Sverige har ett uppdämt reformbehov på flera tunga områden. Det behövs regeringar framöver där partierna inte rasar ihop när vettig och förnuftig politik ska genomföras.
Det arma Miljöpartiet riskerar ju utplåning och inbördeskrig sedan de gav sig in i regerandets realpolitik. SD vill ännu ingen ta i med regeringsbildarhandskarna på. Schymans initiativ är rena Kalle Anka i den ekonomiska politiken. KD kan regera; det vet vi. De är dock så väldigt små att ingen riktigt kan räkna med dem.
Om nu inte S och M på allvar närmar sig varandra med stöd av C så behöver de hjälp och konkurrens av något nytt parti som kan lösa upp regeringsbildandets knutar med några pragmatiska procent. Här och där ute i garderoberna sitter säkert en och annan svensk variant av Macron och funderar på om hon/han ska våga komma ut och starta eget. Som Ian och Bert visade så kan det gå väldigt fort. Som Emmanuel Macron visade så kan det gå väldigt bra.