Söndagen som gick var vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt gäst hos Agendas programledare Anders Holmberg i SVT. Anslaget för intervjun var lite – vad ska man säga – vemodigt. Det tycks som om klockan är på väg att klämta för Sjöstedt. Inför partikongressen 21–24 maj 2020 framställdes det som att han kommer att utmanas av radikalare krafter som vill straffa honom för att han släppte fram Stefan Löfven som socialdemokratisk statsminister i januari i år.
Bilden av Jonas Sjöstedt som lite ensam och ifrågasatt förstärktes av uppgifterna i Agenda om att hustrun – som är diplomat i Utrikesförvaltningen – och barnen nyligen lämnat Sverige för en flerårig mission i Vietnam.
Jag känner inte Jonas Sjöstedt. Vi har bara träffats vid några enstaka tillfällen. Mina begränsade egna personliga intryck, tillsammans med hörsägen från trovärdigt folk och genom det jag sett och hört under hans tid i den politiska offentligheten från 1995 och framåt får mig hur som helst att landa i slutsatsen att Sjöstedt är en bra karl och politiker.
Dagen före han valdes till partiledare 6 januari 2012 publicerade Västerbottens Folkblad ett reportage om Umeåpolitikern Jonas Sjöstedt:
”Elisabeth Björnsdotter Rahm (M) från Lycksele, valdes in i riksdagen år 2010, samtidigt som Sjöstedt. Båda är ledamöter i utrikesutskottet.
– Vi har olika partitillhörighet, men jag måste säga att han är duktig och kunnig, inte minst sedan hans tid i Europaparlamentet. Jag tror att han kan få en positiv inverkan på Vänsterpartiet. Han är nytänkare och inte rädd att lyfta olika frågor, säger Lyckselepolitikern.”
Så var det nog. Jag tror att Jonas Sjöstedt ville att V skulle kunna vara ett regeringsparti med allt vad det innebär av kompromisser och av ansvar för bökiga verkligheter som mycket sällan följer partiprogram och ideologiska föreställningar om saker och ting.
”Vi har spelat träningsmatcher i hundra år, det räcker,” sa Sjöstedt till partivännerna i Söderköping på ett valmöte i ordförandekampanjen under senhösten 2011 där jag var med.
Han vann ordförandevoteringen stort mot Rosanna Dinamarca den 6 januari 2012. I Agendas inslag i söndags 6 oktober 2019 var det just Dinamarca som svingade vänstersvärdet mot Sjöstedt.
Det vore spännande att få uppleva vad V mäktar med i den riktiga politiken; som ett regeringsparti med allt vad det innebär. Vänstern borde på goda grunder kunna stå upp för storheter som kunskap i skolan, reglerad invandring och välfärdsstatens hållbarhet.
Stryk vemodet och stryk övermodet Jonas Sjöstedt. Visa istället modet att utmana vänsterns sekellånga blyghet för den riktiga politikens ansvar.